Kontroll eller avsaknad av den

Livet kan verkligen kännas som om man åkte karusell om och om igen på tivoli. Det går upp och ner och framför allt går det fort. Igår fick jag inte tid att ta min promenad förren på eftermiddagen. Under den var det verkligen full aktivitet i huvudet. Berättelsen fick nytt liv i en helt ny händelse. Orden formades men man kan inte skriva samtidigt som man går. Jag måste skaffa en dikteringsmaskin som jag kan spela in på när jag går. Vi skulle bort på kvällen så jag visste att jag hade mycket kort tid på mig att skriva ner allt som samlats upp i mitt huvud. Det var bara att snabbt ta sig upp till datorn och ge sig rakt in i ruset. Jag skrev och skrev. Jag skulle klippa två av mina killar innan vi skulle gå, ta fram kläder och göra mig själv i ordning. Frustration! Man kan inte komma försent till en middagsbjudning för att man skriver på en bok. Det kanske skulle gå om man fått böcker utgivna förut, då kan man kanske skylla på sin sköra konstnärssjäl, men nu är man fortfarande en låtsasförfattare, så det godkänns inte. Nej, det vara bara att skriva av sig så mycket man kunde. Rusa ner och klippa killarna. Rycka fram något sånär snygga kläder till barnen. Duscha och klä på sig, typ vad som helst. Då är det såklart hål i alla tunna stumpor man kan hitta. Måla, torka hår och så iväg. Vi kom en aning för sent ändå men inte mer än att vi slapp skämmas. Men det jag skrev känders bra. Riktigt bra :D

När vi fick vårt första barn hade jag koll på allt. Att få barn var inte något problem alls. Det kändes inte jobbigt att gå från att bara vara ett par till att bli en liten familj. Det var min första känsla av att få uppleva vad meningen med livet är. Så kom andra barnet och livet fortsatte att vara en dans på rosor. Ingen tvåbarnschock så långt ögat kunde nå. Jag var i himmelriket. Tredje barnet anlände och fortfarande hade jag full koll på tillvaron. Kunde inte vara lyckligare. Jag var en sådan som hade koll på allt. Jag hade alltid med mig våtservetter, plåster och salvor. Jag glömde aldrig några av barnens aktiviteter. De hade alltid extrakläder. Namnade såklart. De saknade aldrig frukt och jag missade aldrig ett enda möte. Jag hade koll på allt, var redo för allt. Så kom barn nummer fyra och.................. då var jag plötsligt helt lost. Jag tappade kontrollen på allt. Jag kunde inte komma ihåg någonting. Jag missade tider. Glömde kläder. Frukt i dag igen, just det!? Kort sagt så förändrades allt. Yttersta beviset för vårt liv i lätt kaos var ändå när jag missade när näst yngste sonen skulle fotograferas nu den här terminen. När han kom hem så berättade han glatt att han fotograferats i skolan. Sagoland! Han var inte snygg i håret eftersom vi just skulle klippa honom. Kläderna var sådana som man tänker att det får fungera en dag i förskolan. De ska ju bara leka. Jo, hej du! Jag har alltid försökt att se till att barnen ser lite trevliga ut på fotograferingen. Det är ju ändå foton som man ska titta på många gånger i livet. Så icke denna gång. Det värsta var att vi hade glömt fylla i lappen där man godkänner fotografering vilket gjorde att han inte fick ta enskilda kort utan bara vara med på gruppfotot. Nu har jag i alla fall efterbeställt gruppfotot för att jag fick en påminnelse om att jag inte fyllt i lappen. Jag som var så sur för att jag inte fått någon lapp hittade den bland alla mina papper. Snopet!

Sedan vi fick vårt fjärde barn lever vi i ett kontrollerat kaos och det är helt underbart. Att vara tvungen att släppa på kontrollen har bara varit bra för mig. Hela familjen mår bra av att leva med den vetskapen att det mesta ordnar sig ändå. Det mesta är inte viktigare än att det går att lösa. Jag tror också att det var när min hjärna släppte alla måsten och krav på total kontroll som det frigjordes plats för annat. Så började jag skriva på min bok.