.

.

tisdag 11 maj 2010

Pusselbitar

Image: Salvatore Vuono / FreeIm

Jag har sett ett program med Oprah som heter: Finding Lost Loved Ones med The Locator's Troy Dunn (ett amerikanskt tv program som hjälper till att hitta anhöriga). Han säger så här:

'You cannot find peace until you find all the pieces,'" he says. "It still brings you this sense of calmness and understanding—why you are, where you came from, where you can go."

Trying to walk away from "unfinished business" is like starting a bath and then walking away from it. If you wait too long for closure, it will eventually spill over into other parts of your life. That's when it gets messy. Closure in one area of your life will often bring serenity to other aspects of your life. Do not wait another day to start the cleanup.

Att jag snyftar är en klar underdrift. Det är så rörande att det gör ont. Att se hur hela en persons väsen slappnar av när de hittar svaren på sina frågor. När det hittar sina rötter och början på sin historia. Deras "Det var en gång...", när de helt enkelt får fråga varför.

Jag vet precis hur de känner sig. Hur hela världen blir helt ny när man får veta. Hur man förstår allt på ett helt nytt plan. Man har sitt eget "Det var en gång....". Man har hittat sina rötter och sitt ursprung. Man är hel.

Jag har vetat att jag inte levt med min riktiga pappa väldigt länge. Intuitivt kände jag det på mig redan när jag var i sjuårsåldern. Det var en familjehemlighet som jag förstod skulle fortsätta att vara det. Varför visste jag inte. Som det löjligt söta, snälla och väluppfostrade barn jag var så höll jag min vetskap för mig själv i alla år. Rädd för att skada någon annan. Det jag inte tänkte på var hur det skadade mig.

Så för ungefär fyra år sedan kom det äntligen ut. Inte på grund av mig utan en av mina systrar som var arg på pappa. Alla visste. Ingen hade vågat säga något. Jag som trott att det inte spelade någon roll föll rakt ner i ett hål. Vem var jag nu. När allt var ute så slets de lösa rötter jag hade upp ur sin mylla. De låg och svävade fritt i luften utan någon jord. Jag ville veta. Jag måste få veta.

Det var inte helt lätt. Mina föräldrar var ovilliga rädda för att förlora mig. Jag kände bara att nu är det min tur. Jag var tvungen att veta. Jag fick otroligt lite att gå på. Ett smeknamn, en område i en stad, jobb och några fritidsintressen. Det tog tid men jag är nog världens mest envisa människa så jag fick till slut ett namn i min hand. Jag hade gjort det omöjliga.

Det visade sig tyvärr, till min stora sorg, att han dog redan när jag var sexton år. Han har två barn som jag tog kontakt med. Jag skrev ett brev som jag förstod skulle komma som en stor chock för dem. Hjärtat stod still. Det tog en vecka innan jag fick svar. De var chockade men positiva och glada. Vi bestämde att träffas. Det gick verkligen över all förväntan och vi pratade och pratade. Jag fick en bild av min pappa. Jag var lik honom. Jag hittade sidor hos honom som jag också har. Hans foto är en av mina käraste ägodelar. Jag har sett honom på film. Mina rötter hittade sin jord och grävde sig djupare och djupare ju mer jag fick veta. Jag är så lycklig över att få lära känna min pappa även om jag aldrig får träffa honom.

Han fick aldrig veta att min mamma var gravid och fick aldrig veta att jag fanns. Tack vare mina nya syskon och deras mamma som är säkra på att han skulle vilja ha vetat. Skulle ha velat vara en del av mitt liv. Att han skulle varit stolt över mig, så får jag ro och jag får känna mig önskad. Jag var inte bortvald.

12 kommentarer:

  1. Rötter är verkligen viktiga!
    Vad starkt och generöst av dig att dela med dig av din historia. Jag är glad för din skull, att du till sist fick finna dina verkliga rötter och dina syskon, glad att det blev ett sådant positivt möte. Så sorgligt bara att mötet kom för sent, att du aldrig fick träffa din far.

    Vi har en fosterson som aldrig fått träffa sina föräldrar (han är en flyktingpojke från Afghanistan, uppväxt på ett barnhem) och vi märker hur saknaden alltid finns där som en skugga, även om han är lycklig och trivs hos oss. Det finns ett tomrum som vår kärlek aldrig lyckas fylla fullt ut.

    Än en gång - tack för att du delade med dig av din historia!

    SvaraRadera
  2. Malin: Tack för dina snälla ord.
    Saknaden kommer alltid att finnas kvar. Hur bra förhållanden man än lever i så saknas alltid något. Med åren får man jobba med och förhålla sig till sin situation på bästa sätt.

    SvaraRadera
  3. Vad starkt och gripande berättat av dig !

    Jag har också en far jag aldrig träffat som även han är borta i dag och kontakt med en lillasyster och lillebror som inte visste att jag fanns. Varför gör "man" så tokigt ibland och varför hålla sådana hemligheter ..ett helt liv?! Jag tror jag skulle bli tokigt om jag skulle få gå ett helt liv och inte få träffa mitt barn (men nu visste ju inte din far att du fanns....).. jag har svårt att begripa sådana hemlisar...
    Jag går med en stor lucka, en tomhet som aldrig kommer att fyllas och jag kände dina känslor i det du skrev...dom får säga vad dom vill (vilka nu dom är?) men att veta sina rötter är nog jätteviktigt för välmåendet och hela livet...tror jag.
    Kram :)

    SvaraRadera
  4. Jättefint skrivet av dig Anneli;) Jag blir alldeles tagen. Ja, så viktigt att få veta sina rötter och ha kontakt med sin familj om det är möjligt.

    Varm kram
    Adela
    (PS maila mig gärna din adress så skickar jag tapetvården=))
    smurfan500@live.se

    SvaraRadera
  5. Vad skönt att du fick utrett om din pappa och komma till ro med det. Dina föräldrar ville nog egentligen väl men vad fel det kan bli när man vill skydda sina nära.

    Jag kan ibland som skilsmässobarn, känna att jag hade rötter, men att de drogs undan litegrann när föräldrarna skildes och vi barn delades upp. Jag kämpade enormt länge med att vi ändå skulle vara en "hel familj".

    Tills för några år sedan, då jag insåg att viljan inte fanns på samma sätt från alla håll. Då slutade jag kämpa. Accepterade istället och började leva mitt liv. Bry mig om dem som faktiskt stod mig närmast och som visade mig den kärlek och respekt jag faktiskt var/är värd.

    Vad skönt det är när man kommer till den insikten och mår bra.

    SvaraRadera
  6. Elvira: Tack! Tomheter är något man får lära sig leva med. Jag kände bara att jag var tvugen att göra så gott jag kunde för att hitta min ursprunget till min andra halva. Jag tror våra föräldrars generation var väldigt mycket för hemligheter. Jag hoppas att det är bättre nuförtiden.

    Adela: Tack! Rötter är så viktiga. Det är ju hela vårt ursprung.
    Jag mailar dig : )

    Aprillan: Ja, tanken var nog att de skulle skydda mig. Jag har aldrig klandrat dem för något de gjort. Man gör vad man tror är bäst för tillfället. Jag ville bara ha rätten att göra vad som var bäst för mig.

    Jag har lärt mig att få om några familjer är utan problem. Alla har sina kamper. Jag tror på att inte jobba för mycket i motström. När viljan inte finns så måste man släppa och gå vidare. Vad skönt att du kommit till en egen insikt som gör det möjligt för dig att gå vidare. Vi är ju lyckligt lottade som har människor i vår närhet som älskar och respekterar oss. Det är äkta rikedom.

    Massor av kramar till er!

    SvaraRadera
  7. Oj vad starkt skrivet. Jag grät när jag läste. Det var verkligen modigt gjort av dig att ta kontakt med dina syskon. Jag hade dött i väntan på svar från dem. Om jag ens hade vågat kontakta dem... ;)

    Vad skönt för dig att du funnit frid i dig själv nu och att du vet mer om din pappa. Jag brukar se på de programmen på tv om försvunna släktingar, och gråter alltid floder för jag blir så himla berörd. Det måste verkligen kännas underbart. Man säger ju att om man inte har en historia så har man ingen framtid heller. Så nu när du har din historia mer klar för dig, så är framtiden din.

    Kram

    SvaraRadera
  8. Nina: Tack för dina snälla och fina ord. Du har så rätt, när man hittat sina rötter har man en helt annan framtid. Man får lättare att andas och man står definitivt stadigare på jorden.

    Kramar!

    SvaraRadera
  9. Anneli, jag vill tacka dig för detta gripande inlägg du delar med dig. Kram

    SvaraRadera
  10. Malenami: Tack för dina fina ord.
    Kram!

    SvaraRadera
  11. Hej Anneli!

    Ett starkt och gripande inlägg som berör mycket. Jag är ledsen att du aldrig fick träffa din pappa men genom kontakten med dina syskon och deras mamma får du en möjlighet att lära känna honom och hitta dina rötter. För rötter är verkligen jätteviktiga. Viktiga för att kunna flyga högt med sina vingar. Jag kan dessutom tänka mig att det har varit skönt att få svar på många frågor, både om din pappa men också om dig själv. Tack för att du delade med dig av din livshistora Anneli.

    Ha en riktigt fin helg och sköt om dig!
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  12. Så tappade jag andan och kände än en gång hur fel det blir när människor försöker göra rätt genom att upprätthålla fasader istället för att låta sanningen vara det den är. Mod är storslaget och kraftfullt. Du är modig.

    SvaraRadera