Pusselbitar

Image: Salvatore Vuono / FreeIm

Jag har sett ett program med Oprah som heter: Finding Lost Loved Ones med The Locator's Troy Dunn (ett amerikanskt tv program som hjälper till att hitta anhöriga). Han säger så här:

'You cannot find peace until you find all the pieces,'" he says. "It still brings you this sense of calmness and understanding—why you are, where you came from, where you can go."

Trying to walk away from "unfinished business" is like starting a bath and then walking away from it. If you wait too long for closure, it will eventually spill over into other parts of your life. That's when it gets messy. Closure in one area of your life will often bring serenity to other aspects of your life. Do not wait another day to start the cleanup.

Att jag snyftar är en klar underdrift. Det är så rörande att det gör ont. Att se hur hela en persons väsen slappnar av när de hittar svaren på sina frågor. När det hittar sina rötter och början på sin historia. Deras "Det var en gång...", när de helt enkelt får fråga varför.

Jag vet precis hur de känner sig. Hur hela världen blir helt ny när man får veta. Hur man förstår allt på ett helt nytt plan. Man har sitt eget "Det var en gång....". Man har hittat sina rötter och sitt ursprung. Man är hel.

Jag har vetat att jag inte levt med min riktiga pappa väldigt länge. Intuitivt kände jag det på mig redan när jag var i sjuårsåldern. Det var en familjehemlighet som jag förstod skulle fortsätta att vara det. Varför visste jag inte. Som det löjligt söta, snälla och väluppfostrade barn jag var så höll jag min vetskap för mig själv i alla år. Rädd för att skada någon annan. Det jag inte tänkte på var hur det skadade mig.

Så för ungefär fyra år sedan kom det äntligen ut. Inte på grund av mig utan en av mina systrar som var arg på pappa. Alla visste. Ingen hade vågat säga något. Jag som trott att det inte spelade någon roll föll rakt ner i ett hål. Vem var jag nu. När allt var ute så slets de lösa rötter jag hade upp ur sin mylla. De låg och svävade fritt i luften utan någon jord. Jag ville veta. Jag måste få veta.

Det var inte helt lätt. Mina föräldrar var ovilliga rädda för att förlora mig. Jag kände bara att nu är det min tur. Jag var tvungen att veta. Jag fick otroligt lite att gå på. Ett smeknamn, en område i en stad, jobb och några fritidsintressen. Det tog tid men jag är nog världens mest envisa människa så jag fick till slut ett namn i min hand. Jag hade gjort det omöjliga.

Det visade sig tyvärr, till min stora sorg, att han dog redan när jag var sexton år. Han har två barn som jag tog kontakt med. Jag skrev ett brev som jag förstod skulle komma som en stor chock för dem. Hjärtat stod still. Det tog en vecka innan jag fick svar. De var chockade men positiva och glada. Vi bestämde att träffas. Det gick verkligen över all förväntan och vi pratade och pratade. Jag fick en bild av min pappa. Jag var lik honom. Jag hittade sidor hos honom som jag också har. Hans foto är en av mina käraste ägodelar. Jag har sett honom på film. Mina rötter hittade sin jord och grävde sig djupare och djupare ju mer jag fick veta. Jag är så lycklig över att få lära känna min pappa även om jag aldrig får träffa honom.

Han fick aldrig veta att min mamma var gravid och fick aldrig veta att jag fanns. Tack vare mina nya syskon och deras mamma som är säkra på att han skulle vilja ha vetat. Skulle ha velat vara en del av mitt liv. Att han skulle varit stolt över mig, så får jag ro och jag får känna mig önskad. Jag var inte bortvald.