.

.

onsdag 16 mars 2011

Hold my hand


Jag har tänkt mycket på det här med tid. Bland annat tid och bloggande. När man är mitt i livet och allt vad det innebär. När man skriver, för att man måste skriva. Trots att man egentligen inte har så mycket tid som man skulle önska. Eftersom man inte är utgiven så är det inget "riktigt" jobb. Man kan liksom inte hänvisa till att man är författare och därmed behöver göra research, eller behöver läsa böcker för att man faktiskt också behöver läsa vad andra skriver. Eller att prioritera skrivtid överhuvudtaget, det är ju trots allt bara en liten "hobby" man har. När man kämpar med att få den tid man behöver, för att få göra det man älskar att göra. När refuseringarna får en att tappa fotfästet för en stund. Och man svajar och försöker att fortsätta att hålla kvar det hårda greppet om drömmen. När man får kämpa hårt för att behålla tron på sig själv.

Mitt i allt det så tar bloggandet en massa tid. MEN den ger så mycket mer än den tar. Utan bloggandet hade jag förlorat så mycket inspiration och aldrig fått kommunicera med alla inspirerande människor som finns här. Utan bloggandet hade jag inte kommit så långt som jag faktiskt har kommit. För här får jag hela tiden inspireras, tänka vidare, bredare, djupare och jag utmanas ständigt på ett positivt sätt. Så trots att bloggen tar mycket av den tid jag har, så är det nödvändigt för mig att få leva här mitt i bloggsvären. För precis som det känns när Malin och jag håller i varandras händer, som vi gör ibland när det känns tufft, så är det precis det som är kärnan i bloggandet. Tillsammans är vi så mycket starkare. Hold my hand!



Bilden är lånad från nätet.

12 kommentarer:

  1. Nu när jag själv har varit i den här bloggvärlden ett litet tag så förstår jag vad du menar - till fullo:-)
    Inte kunde jag ana hur mkt det kunde ge - nu vet jag:-) Kram

    SvaraRadera
  2. Bloggandet hjälper mig i mitt skrivande. Varje dag måste jag formulera mig och måla ut mina ord. Hela tiden lär jag mig något nytt som jag kan överföra till mina böcker. Så bloggandet är en guldgruva!

    SvaraRadera
  3. Härligt skrivet.
    Jag känner igen mig i mycket

    SvaraRadera
  4. Malin:
    :D

    Ebba:
    Visst är det helt fantastiskt!
    Kram!

    Monika:
    En guldgruva är så rätt beskrivet.

    Monica:
    Tack!
    Vad kul att du tittar in hos mig.
    Det är verkligen en speciell och lite magisk värld, den här bloggvärlden.

    SvaraRadera
  5. Kunde inte sagt det bättre själv :) Kram!

    SvaraRadera
  6. Fantastisk att få ta del av din blogg.
    Hittade den via bokdebutant.se där Malin bloggar och hon skriv om länken.

    Tack Amelie

    SvaraRadera
  7. My Myself and I:
    Där ser man :D
    Kram!

    Amelie:
    Tack!
    Vad roligt att du tittar in hos mig, du är så välkommen! :)

    SvaraRadera
  8. Feedback och support gör att man känner sig levande. Åsså e man ju en respons-junkie
    /A

    SvaraRadera
  9. Och tyvärr blir det inte lättare för att man strax ska bli publicerad... Jag tror att det alltid kommer att finnas människor i ens omgivning som kommer att tycka att författandet är en hobby och inget riktigt jobb. Och skulle man bli megakänd och tjäna miljoner skulle de förmodligen såga ens böcker och säga att de skulle kunna göra det mycket bättre själva. Och jag tror att det är värre för kvinnor. Vi inbillar oss inte bara att kraven utifrån ökar, det är faktiskt verklighet.
    Stor kram

    SvaraRadera
  10. Håller med! Det är mer värt än jag tror folk där utanför någonsin kan fatta.
    Kram!

    SvaraRadera
  11. Anders:
    Vad kul att du tittar in hos mig!
    Feedback behövs på många olika sätt. Att skriva är en ensam syssla så bloggvänner är verkligen guld värda.

    Maria:
    Det är tråkigt att höra, men det gör mig tyvärr inte förvånad. Vissa människor verkar ha ett stort behov av att förminska andra. Om man tänker på det, så är det så mest synd om dem, som inte har mer egen självkänsla än så. Den bästa hämnden för det är att aldrig tvivla på sig själv och att vara stolt över det som man åstadkommit. Inget är mer irriterande för missunnsamma människor än att inte lyckas med att trycka ner någon annan.
    Kram!

    Annika:
    Visst är det :)
    Kram!

    SvaraRadera