"Bara vanligt vatten" av Kajsa Ingemarsson.
Jag tycker om Kajsa Ingemarssons sätt att använda språket. Den här boken innehåller på sätt och vis två parallella berättelser och man blir lika nyfiken på hur båda ska sluta. Svårigheten med olika relationer man har i livet, och då särskilt till sina föräldrar och syskon, spelar en viktig roll. Men också om hur man kan förvilla sig bort i nya roller och tappa bort sig själv på vägen.
Det är en fantastisk bok på många sätt. En varm berättelse om en liten flickas kärlek till sin far. En far som inte riktigt klarar av livets vedermödor men kämpar på så gott det går i hans värld. Ett barn som lever ett udda och inte särskilt lätt liv men alltid har sin fars kärlek. Den beskriver också en tid som är borta men ändå lätt kan plockas fram ur våra minnen. Boken andas sjuttiotal och man kan nästan känna doften av cigarettrök. Själv skickas jag tillbaka till känslan av att vara barn under den här tiden. Så mycket var konstigt ur dagens mått mätt. Lika mycket var lättare och mindre komplicerat.
Anneli, vilken bra recension du gör av "Mig äger ingen". De två sista meningarna ger verkligen en tankeställare. Jag tyckte också mycket om den boken.
SvaraRadera