Mobbning ur ett annat perspektiv

Jag har kommit i kontakt med ett problem angående mobbning som aldrig ens fanns i mitt medvetande. Jag är verkligen glad över skolor som tar tag i dessa problem som är fruktansvärda för de som drabbas. Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste kännas att vara förälder till och inte minst att vara ett mobbat barn. Jag vill inte på något sätt ta fokus från detta stora jobb som skolorna har framför sig.

Men vad händer egentligen om en kanske något nitisk lärare som jobbar med dessa frågor tappar insikten. Om vi säger att ett barn gör ett misstag som inte har något med mobbning att göra men som skulle kunna vändas som om det vore det. Om något sådant händer och två pojkar som är riktigt goda vänner inte vet varken ut eller in. Vem ska man nu tro på? Vad händer nu med tillit till varandra, lärare och föräldrar? Vi står nu med två förtvivlade pojkar som inte vet hur de ska hantera detta som hänt. Den ena pojken erkänner sitt misstag men anar inte för en sekund att det ska uppfattas som att han erkänt att han har mobbat någon. Om han dessutom anses vara en god kompis och är omtyckt i klassen. Vad är det då som gör att man inte kan tänka sig att det verkligen är ett misstag som skett i det här fallet. Den andra pojken undrar vad som har hänt eftersom hans kompis nu påstås mobba honom. Föräldrar blir indragna och de fattar ingenting.

Eftersom klassen har ganska stora problem med ett litet antal killar som stör friden och skrämmer de andra barnen så finns det ju fog för att ta detta med mobbning på allvar. Men eftersom man vet vilka barn det handlar om så har man ju ganska klart för sig vad man behöver jobba med i just den här klassen. Är det då meningsfullt att skapa nya problem eller är det ett sätt att komma undan det stora problemet? Det mest skrämmande är om det är ett sätt att verka duktig även om man misslyckas med det verkliga problemet. Självklart är detta bara rena spekulationer från min sida som jag inte hoppas är riktiga. Oavsett så har en helt ny frågeställning dykt upp i mitt medvetande.

Men i det här fallet slutar allt gott. Killarna pratar med varandra och löser frågan om vad som hänt och är fortfarande bästa vänner. Föräldrarna från båda sidor har kontakt och kommer fram till samma sak, det vill säga att en alltför nitisk bekämpning av mobbning också kan skapa problem som inte finns.