Livet kommer emellan

mig och mitt skrivande. Men det är faktiskt precis som det ska vara.

Jag var lite trött efter helgen så jag sov länge. Det var vad jag behövde. Sedan tog jag en promenad för första gången sedan jag fick ont i ryggen. Det var så härligt, så det var precis vad jag behövde. Sedan var det dags för lunch, jag behövde definitivt äta just då.

Sedan skulle jag med lillkillen till bvc för den allra sista gången. Det kändes lite vemodigt. Jag tackade vår sköterska för de här åren och hon sa att det kanske kunde komma ett barn till. Själv sa jag att hur mycket jag än skulle kunna tänka mig det, så har den tiden passerat med råge nu. Hon hade uppenbarligen inte tittat i journalen på hur gammal jag faktiskt är. I siffror. Och jag måste såklart vara stolt över att hon trodde att jag var så ung fortfarande. Efter sommaren ska lillkillen börja i förskoleklass och hamnar då hos skolhälsovården istället. Den sista följs snart åt av den första och jag måste reflektera över alla första och sista av olika saker vi upplever under en livstid. Det är många, många och det känns väldigt hoppfullt och fint på något sätt.

Och tiden går fort och jag hann inte göra så mycket mer, för alla barnen är hemma och livet har fortfarande inte riktigt kommit i fas efter påsklovet. Men det kommer fler dagar. Det känns hoppfullt och helt underbart.