En refusering och så ner i diket en liten stund

där jag inte tänker stanna.

Vi har efter det tunga beskedet i november försökt med alla medel att ta oss vidare och jobbar på det varje dag. Det går för det mesta bra men ibland faller vi och alla tvivel griper tag i oss igen. Kommer det verkligen att gå? Vi lyckades hitta en möjlig väg igenom, men den har fortfarande inte fullkomligt öppnat sig och kanske kommer den aldrig att göra det heller. Vi har nog börjat förbereda oss på det värsta igen, trots att det verkade så oändligt hoppfullt en stund. Fast det är inte alls likt mig, jag tror alltid på att det bästa kommer att hända. Tror på att tro. Fast just nu känns det lite som att livet har svikit mig ganska ordentligt. För det kom en refusering också såklart. Den här var från det sista förlaget jag har skickat mitt barnmanus till. Ibland känns det faktiskt som om det finns ett osynligt lock ovanför mig som jag bara inte kan ta mig igenom. Ett som tvingar mig kvar härnere och trycker ner mig varje gång som jag är på väg igenom. Det var inte så här det skulle se ut nu. Den bilden är en helt annan. Nu när jag har läst och gått igenom mina skrivna ord under dagarna i november (och länkat till mina inlägg då) så vet jag att det faktiskt bara beror på oss själva hur det kommer att gå. För vi är starka. Tillsammans är vi ostoppbara. När en dörr stängs öppnar vi bara en ny. Det finns oändligt många nya spännande dörrar längs vår väg genom livet.

Så jag avslutar detta inlägg med den musik som på hög volym tog mig igenom förra gången. Med en älskad familj och fantastisk musik går det att ta sig hur långt som helst. Och så DJ Tiesto förstås : )