Olika färger som hjälpmedel vid redigering

vilken fullkomligt strålande idé.



Att använda olika färger går ut på att välja märkpennor i olika färger för att använda i olika delar av manuset.  Till exempel blå för dialog, rosa för bakgrundstext, grön för action eller spänning osv. Sedan märker man de olika delarna med olika färger för att se om berättelsen har en bra balans.

Jag tycker att det är en strålande idé som jag ska använda mig av nu när jag ska redigera manus nummer två. Att skriva ut och läsa sitt manus på papper är väldigt viktigt. Det gör att man hittar fel och ser på det man skrivit på ett helt nytt sätt. Ett absolut måste vid redigering. Det gör jag redan flera gånger under redigeringsarbetet, däremot de olika färgerna för de olika delarna i manuset som gör det lättare att få balans i berättelsen, det är en ny och spännande idé för mig.

Tankarna vandrar titt som tätt till manus nummer ett. Jag har redan lagt till ännu en mening som har funnits hos mig ett tag och nu har den fått en plats bland orden. Den har hittat hem.

Små kläder

blir efter hand allt större kläder. 

När jag strök idag funderade jag på just det, att de minsta kläderna som jag stryker bara blir större och större. Jag har strukit många små kläder i femton år nu, men jag måste inse att de snart inte är särskilt många små kvar att stryka. Det är lite sorgligt. Inte för att kläderna blir större utan för att det innebär att barnen blir större. Snart har jag inga små kläder eller små barn kvar. Livets gång! Livet som går fort, för fort men som kan stanna upp i en tanke där strykjärnet gör tyget i ett litet barnplagg skrynkelfritt.

Så var det dags för avfärd

igen! Det pirrar i magen av förväntan och en lätt nervositet. Jag önskar mitt manus all lycka på vägen.

Nya äventyr och nya möjligheter. Mitt första manus ska nu få visa vad det går för ännu en gång. Kapitlet som flyttades igår fick inte ens vara med den här gången. Det blev lite kaka på kaka och jag kunde helt enkelt inte hitta någon perfekt plats för det, så det får vänta bland en massa andra ord som finns bland mina dokument. Tids nog hittar det sin plats. Däremot pillades det lite med den första meningen, den som det är roligt om den är lite spännande och skapar nyfikenhet.

Då så, då är det bara att vänta igen då! Och att fortsätta redigera manus nummer två. Full fart framåt och uppåt!

Yay

det satt hårt åt, men nu är jag igenom genomläsningen och redigeringen av mitt första manus för den här gången!

Fast nu är jag supernervös, jag har flyttat upp ett av de sista kapitlen till början och jag har inte hunnit känna på om det blir rätt ännu. Dessutom pirrar det i magen av hur fortsättningen ska se ut. Inte på berättelsen utan dess väg till möjlig utgivning. Lite läskigt faktiskt. Samtidigt känns det som ett stort YAY!!!

Nu vidare och framåt. Barnen behöver mig en stund innan de somnar. Sedan ska jag äta lite kycklingsallad som jag hoppas att maken har fixat medan jag suttit djupt försjunken i mitt manus ända tills nu. Livet är så härligt!

När barnet lagt sig

Jag har läst när barnet lagt sig av Michael Nyqvist.

Baksidestexten ser ut så här:
"En dag var vår blå Saab utbytt mot en guldfärgad Ford Fairlaine av sextiofyra års modell. Den svenska lite sura doften hade bytts ut mot en mera plastig amerikansk. Vi var de enda på gatan som hade en amerikanare.

Att sitta i bilen kändes som att vara i en agentfilm. Man kunde skjuta iväg raketer med cigarettändaren och radion såg ut som en polissändare. En dag när jag satt själv bakom ratten och jagade en bov fastnade tutan och det gick inte att få den att tystna. Pappa bar mig, som var livrädd, ut ur bilen och sa att det inte var något som gått sönder. Den sommaren åkte vi iväg i bilen på min viktigaste resa - över alperna, söderut. 

Efter den resan var inget mera sig likt. Det visade sig att ingenting var som det var sagt. Och jag hade ingen aning om varifrån jag kom.

På hösten sålde pappa Forden och köpte en Volvo. Då brydde jag mig inte längre. 

En dag satte jag mig ner och började skriva. 
Jag ville försöka förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress. 
Och det är nog därför jag har skrivit boken."

Michael Nyqvist är en fantastisk skådespelare som jag beundrar enormt mycket. Men jag känner mig lite kluven inför den här läsupplevelsen. Det känns lite som om man tjuvtittar in i någon annans alldeles privata liv. Ibland så att det känns lite obekvämt. Trots att jag känner igen mig en i berättelsen på många sätt så gör jag det inte alls på andra sätt. Det är onekligen en gripande och välskriven berättelse och varje människa gör sin egen resa här i livet. Men ibland tror jag att människor gör det svårare för sig själva än de behöver. Eller så behöver de verkligen göra det.  I den här boken känner jag inget avslut. Frågorna får liksom aldrig några riktiga svar och det tycker jag är lite sorgligt.

Boken börjar så här:
"Vi åker i den stora Forden, en Ford Fairlane av sextiofyra års sportmodell. I handen håller jag en fallskärmssoldat i hårdplast med linor som är fästa i en sladdrig kamouflagefärgad plastpåse. Jag är fem år, mina föräldrar i framsätet är runt fyrtio."

Den här dagen

vet jag knappt var den tog vägen!

Eller det vet jag ju egentligen, det är bara det att den inte användes så som jag tänkt mig. Jag hade tänkt redigera och gå en promenad med familjen. Men mina föräldrar bjöd oss på mat istället och där satt vi sedan länge, länge. Men först hann dottern och jag åka iväg till det stora shoppingcentret för att se om det fanns något att fynda på slutrean. Det gjorde det. Dessutom skulle en av favoritaffärerna stänga, tråkigt, men där var det 70% rea. Inte illa. Så lite blev det faktiskt gjort, även om det inte blev det som jag tänkt. Det viktigaste är att man gör det som är viktigast. Manuset finns kvar i morgon och jag satsar på att komma igenom hela då.

Redigera som en läkare

tja, alla sätt är väl bra utom de dåliga!

Och dessutom stämmer det ju precis. Nu gäller det bara att ta reda på om min roman behöver Alvedon, en skalpell eller en stor operation.
Add conflict, jag tycker nog att jag har en hel del av den varan. Punch up your characters, det går kanske att göra mer där, men jag tycker ändå att det räcker för att det inte ska bli för mycket. Lagom är alltid bäst!

Sitta still

nej, inte länge till. Efter att ha pratat länge, länge i telefon blev det inte mycket tid kvar för redigerande. Men det blev. Och det går mot slutet. The End!

Nu är det dags att köra igång helgen med dans. Man måste bara röra på benen nu när vi har en härlig helg framför oss!

Har du en penna

eller sh*t writers say!

Penna och anteckningsblock är verkligen en författares bästa vän, förutom datorn då och sin fantasi förstås. Ett glas vin då och då är inte heller fel : )

Idag har det inte blivit skrivet eller läst ett enda ord. I alla fall inte i något av mina manus. Däremot händer det saker i huvudet som är fullt av idéer och planer. Gott nog!

Men jag har kört dansträning med inslag av kettlebell i en timme. Jag har hämtat barn i skolan. Jag har varit tillsammans med barn. Jag har jobbat en stund i tvättstugan. Jag umgåtts en del med Google och jag har tagit en promenad med familjen. Vilken kall men fantastiskt vacker promenad det blev.

Sverige på vintern kan verkligen vara sagolikt vacker.

En apa i hjärnan

som får oss att prokrastinera, det känns inte särskilt bra. Men som tur är finns det sätt att lura den där apan.

Det är ingen idé att vänta, det är bara att sätta igång!

I refuseringarnas bakvatten

sitter jag och undrar om jag gör det jag gör i rätt ordning.

Bild hittad här.

Kanske skulle jag ha redigerat manus två färdigt först och skickat iväg det till förlagen innan jag började läsa igenom manus nummer ett ännu en gång. Att vänta på svar från förlag tar ju så oändligt lång tid. Men eftersom jag inte har de rätta svaren jobbar jag vidare som jag gör. Jag är dessutom snart igenom, så det blir nog bra i vilket fall som helst.

Idag behöver vi prata om refuseringar på Debutantbloggen. Det är en värld där tvivel kan växa sig starkare och starkare om man inte förstår hur svårt det är att bli antagen av ett förlag. Man får inte ta det personligt, man måste bara gå vidare tills man lyckas. Dessutom är artikeln i Expressen intressant läsning om hur det börjar gå rundgång i kultursystemet, vilket gör det ännu mer omöjligt att bli antagen som debutant. Vill vi verkligen bara läsa sådant som skrivits av redan kända författare? Det vill inte jag i alla fall, hur trist skulle det vara? Nej, jag tror det är dags för förlagen att tänka om och tänka rätt, annars kommer de små modernare förlagen och egenutgivningen till slut att ta över. Vi människor behöver nytänkande och det innebär också nya författare. Det vore allt för andefattigt i böckernas värld annars. Nej, jag tror inte att debutanter och vardande debutanter är ett utdöende släkte, för vi är envisa och har vårt mål inställt på målgång. Vi är obändiga, vi kommer att hitta en väg!

Sju jävligt långa dagar

Jag har läst Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.

Baksidestexten ser ut så här:

"Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans."

På sin frus trettiofjärde födelsedag överraskar Judd henne i säng med hans chef, radioprofilen Wade Boulanger. Judd står i sovrumsdörren med hennes favorittårta i händerna och ser livet rämna.

Två månader senare, på väg till sin pappas begravning, får han veta att hans blivande exfru är gravid. Till på köpet förväntas han sitta shiva, en judisk sorgevecka, tillsammans med sin minst sagt utåtagerande familj. Det blir sju långa dagar, fyllda av överraskningar och röjda hemligheter, slagsmål, otrohet och evig kärlek. 

"Sju jävligt långa dagar" är en hysteriskt rolig och oändligt sorglig roman om livet, som sällan blir som man tänkt sig. Liksom i den tidigare succén "Konsten att tala med en änkling" skildrar Jonathan Tropper en dysfunktionell familj i ett tragikomiskt relationsdrama.

Judd har efter hans frus otrohet och deras uppbrott, hamnat i ett vakuum där han varken vet hur han ska leva sitt nya liv eller hur han ska gå vidare. Samtidigt dör hans far och han ska på begravning där han dessutom ska sitta shiva i sju hela dagar tillsammans med sin familj som han har ett mycket komplicerat förhållande till. Det visar sig bli sju väldigt långa dagar, då både det ena och det andra kommer upp till ytan.

Jag är mycket förtjust i Jonathan Troppers sätt att skriva, han blev en av mina favoritförfattare med boken Konsten att tala med en änkling och jag blir inte besviken när jag läser den här boken heller. Han kan som ingen annan författare, få oss att se på den mest tragiska händelse med humor och värme. En blandning som inte alls är varken självklar eller lätt att få till. Om jag skulle säga att jag sneglar på en författare när jag själv skriver så är det just Jonathan Tropper, även om jag inte alls klarar att väva in humorn i mina berättelser som han gör.

Boken börjar så här:
"Pappa är död", säger Wendy lite sådär i förbifarten, som om det har hänt förr, som om det händer varje dag. Den här grejen hon kör med kan bli rätt tröttsam, att i alla lägen vara totalt oberörd, till och med inför en tragedi.

Nu åter

till verkligheten.

Efter en hel helgs firande så kan vi nu återgå till vardagen igen. Jag tror att jag har en mycket nöjd nybliven 70-åring till mamma idag. Härligt!

Annars har jag jobbat med strykningen en stund. Jag såg då en film som heter "Den sanna Enid Blyton" en film om just Enid Blyton. Den fick mig att fundera lite över skrivandet och barn. Hon var ju inte en särskilt bra varken mamma eller hustru. Själv vill jag aldrig att mina barn ska känna sig bortvalda över mitt skrivande. Tvärtom så hoppas jag att de alltid vet att de kommer först. Alltid!

Med det sagt så har jag fortsatt läsa ur mitt första manus idag också. Det känns fortfarande riktigt bra.

På tal om att läsa så måste jag bara lägga upp en bild som jag hittade på facebook.

Visst är det häftigt att det går att läsa!

Yay

blir dagens känsla! Trots att inget speciellt har hänt, det är bara det alldeles vanliga härliga livet som flyter på. I morgon har vi fest för hela familjen hemma hos oss för min mamma som precis har fyllt 70 år. Planerandet och förberedandet inför det gör mig glad.

Dessutom är det ju fredag och dagens dans gör mig också väldigt glad. Eller vad tycker ni? Nu kör vi igång en riktigt härlig helg med dans som gör gott i både kropp och själ!

Skrivandet och redigerandet av mitt manus får vänta en liten stund för att ersättas med tankar runt mamma och livet! Och ännu en gång får jag ta till mig att allt i livet är en typ av research inför något, allt är värt att lägga i minnet för att en gång tas fram och användas, kanske i ett manus. Förmodligen i ett manus. Det är, på gott eller ont, en del av den skrivande världen. Jag väljer att se det som att vara nyfiken och att lägga sig i av en anledning. Ett meningsfullt spionerande på livet som pågår runt omkring mig.

The power of words

är något fantastiskt och jag är mäkta stolt över att få ha tillträde till den magiska världen.

Allt beror på hur man ser på saken.

Time to make a difference!

Sista refuseringen

för det här utskicket har landat i min mailbox. Två så snabbt efter varandra tar lite extra på självförtroendet får jag erkänna. Någonstans där inne viskar en liten röst saker som jag inte vill höra. Tänk om det verkligen inte är bra, trots att jag tycker att det är det.



Med detta klipp vill jag egentligen inte alls göra det till en tävling där någon vinner eller förlorar, utan helt enkelt göra klart för mig själv och alla andra som skriver och försöker bli publicerade att:
Bara för att du blir refuserad betyder det inte att din berättelse inte är bra, det betyder bara att läsandet är subjektivt. Det är oändligt många författare som har blivit refuserade före dig. Den som läste ditt manus kanske inte alls gillade det för att det inte föll i deras smak. Han/hon kanske hade en dålig dag, en dålig vecka eller rent av ett dåligt liv. Det kanske inte passade in i utgivningen eller så fanns det redan en likande berättelse i kommande utgivning. Anledningarna kan vara precis lika många som refuseringarna. Ingen vet vilket manus som senare kommer att visa sig bli en bästsäljare.

Så där, nu har jag tvivlat nog. Nu går jag vidare, starkare, bättre och ännu mer envis. Det finns absolut ingen annan väg än upp, det värsta som kan hända är ju ändå att man får en refusering. So what! Det betyder ju bara att man kämpar och att man faktiskt kommer närmare sitt mål. Så nu kör vi igen!

Nya möjligheter

och en fantastisk dag i sol och kritvit snö.

Vi har väntat på att nya vägar ska öppna sig i två år nu och idag öppnade sig en liten, liten glipa där ljuset kunde tränga fram. Det betyder ingenting mer än att det är en möjlighet, men det räcker för mig just nu.

Själv har jag jobbat lite med mitt första manus idag. För man vet ju aldrig vad som kan hända med det. När refuseringarna dimper in måste jag bara läsa det igen, för att veta igen hur manuset flyter. För att verkligen veta vad som blivit refuserat. Jag tycker fortfarande att det är väldigt bra. Så det får räcka tills vidare och förhoppningsvis ta mig vidare. Någonstans.

Dagens skrivtips handlar om att få en eller två eller flera refuseringar och hur man ska se på dem och gå vidare. Tro på det du gör och tro på att ditt manus kommer att hamna på rätt plats vid rätt tillfälle någon gång. Precis så!

När berättelser lever sitt eget liv

den känslan är oslagbar!

Nu ska jag

iväg och fira mamma på födelsedagen!

Grattis på födelsedagen mamma!

Efterdyningar av en refusering

trots att dagen har varit fantastisk och härlig på alla sätt så kan jag inte låta bli att fundera på min refusering en liten stund till. För det är trots allt något som trycker till ens skrivande självförtroende och bygger tvivel någonstans inuti huvudet.

Men jag försöker vända det och göra något positivt av det istället. Jag försöker lära mig mer, se på min text och göra den ännu bättre. Det värsta är när man kan ana att manuset inte ens är läst för det betyder att man inte ens hade en chans från början.

Det behöver inte vara svårare än så. Så här är något till mina inre tvivel "Thanks for sharing biach, now I will go back kicking ass! Over and out! : )

Drömmar, envishet, passion och musik

är fyra stabila stöttepelare i livet och i skrivandet. Så ser det ut för mig, men drömmar har vi alla så därför gäller att alltid hålla fast vid dem, för vad vore livet utan dem. Ganska tomt och innehållslöst.

Så Hold On Tight To Your Dreams! Always!



Dansandet igår gick utmärkt och gav både själen och kroppen en riktigt omgång. Vi missade allt som gick på tv:n under kvällen, men barnen föredrog dans så dans blev det. Här skulle det nu funnits ett litet klipp från gårdagen, men det är helt omöjligt att få in klippet, allt annat går utom just det klippet. Så ni får vara utan den ljuva upplevelsen : )

Jag går framåt och vidare och skickar ett budskap till whomever it will concern. You won´t bring me down!

Att skriva är det roligaste jag kan tänka mig att få göra och jag får göra det, resten kommer när det är dags. Och med det fortsätter jag lördagen tillsammans med familjen.

Upp som en sol och ner igen med en refusering

och upp igen med reashopping och en positiv Youtubefilm. En liten fredagsrefusering som om det var vad jag behövde idag när jag äntligen vaknade med sol  både i sinne och utomhus. Och av favoritförlaget också. Jag tog tre av barnen till stora shoppingcentret och shoppade loss på rean av det som fortfarande fanns kvar. Det var ganska mycket visade det sig. Dottern fick ett par linnen, en eller ett par tröjor, ett par byxor och ett par örhängen, nästyngstingen en pyjamas och en tröja från Desigual, lillkillen fick ingenting men var glad över milkshake och en cheeseburgare på MC och jag själv ett par glittriga jeans från Mango, ett par örhängen från Pearls for Girls och en precis så färgrik tröja från Desigual som jag behövde idag. Att fynda är härligt för själen när annat faller.

Rex Pickett som skrev Sideways som är en av mina favoritfilmer berättar om hur man fortsätter efter att man blivit refuserad.

Det finns så många sätt att hamna rätt. Till slut! Nu ska jag läsa Sidways och hans nya bok Vertical. Han har precis den energi som man behöver ha för att lägga refuseringarna bakom sig och kämpa vidare. En energi som smittade av sig på mig. Inget kommer att få mig att ge upp det som jag älskar att göra, skriva. Ingen! Jag fortsätter att skriva och fylla min äggkorg med nya berättelser.

Så tack Rex, nu är jag på banan igen. Och kanske hjälper det mig att komma närmare de beslut som jag måste ta för att komma vidare. Kanske finns det en mening med refuseringarna som ska visa sig senare. Allt som händer i livet är trots allt det som gör att man till slut hamnar där man gör. Och om jag ska lita på min intuition som säger att bättre tider är på väg, men som jag tvivlar på när allt verkar gå åt fel håll. Då tänker jag, vem vet egentligen vilket håll som är fel och vilket som är rätt. Det visar sig i slutänden.

Så all is well that ends well, och det förväntar jag mig att det ska göra. Under tiden finns det bara en sak som verkligen hjälper, att dansa. Nu kör vi igång en fantastisk helg! Let´s Whip It!

Jahapp

dagens väder och så även känslan för dagen är grå. Grå, grå, grå! Inte ens makens semesterfunderingar lyckades ändra den känslan.

Fast det kom lite snö nu i eftermiddag. Lite vitt lyser upp en aning. I morse ville jag inte ens gå upp, det kändes som en dag att sova sig igenom. Det gjorde jag såklart inte. Varför det är så klart vet jag faktiskt inte. Jag ägnade därför förmiddagen åt strykning och tv-tittande under tiden. Har någon sett The Real Housewifes of Washington DC? OMG vilken serie, vilka människor, finns de på riktigt och i så fall varför och hur gick det till? Själv är jag hooked bara för att det är helt overkligt hur människor kan bete sig. Det är så sorgligt!

Jag har överhuvudtaget inga vänner som skäller på mig, hittar på saker om mig eller spelar att de gillar mig för att sedan berätta hur illa de tycker om mig när jag vänder ryggen till. Det sista kan jag ju inte vara säker på förstås, men jag hoppas inte det. Det lyser upp min dag!

Nu till dagen skrivtips. Skriv om det du känner till, det är inte så självklart som det låter för alla vet vi saker som vi faktiskt inte vet att vi vet, förrän vi skriver om det. Man kan verkligen hitta saker, kunskap och människor inom sig som man inte visste fanns där. Som små uppenbarelser. Hur coolt är inte det?

Förändrad - Förvandlad - Förädlad

Jag har läst Förändrad - Förvandlad - Förädlad av Helena Milton. Duktiga Helena som jag hade äran att träffa i höstas. Hon har modigt tagit sitt öde i egna händer och gett ut sin bok själv.

Baksidestexten ser ut så här:

"Efter ett destruktivt liv och ett antal tillfälliga förbindelser träffar Erland Cecilia på en fest. De inleder så småningom en relation. Efter att ha varit ett par i drygt två års tid börjar Erland känna sig alltmer frustrerad. Det beror dels på det långa avståndet dem emellan men även på grund av att han känner sig styrd i relationen. Han avslutar relationen med Cecilia vilket får henne att inse att Erland har rätt när han säger att det mesta har skett på hennes villkor. Kommer Erland hitta sig själv och kommer han att finna kärleken igen?"

Här får vi träffa Erland som har lite svårt att hitta sin plats i livet. Han har väldigt bestämda åsikter om det mesta och gör precis det som faller honom in. Han träffar Cecilia som han är tillsammans med i två år innan han förstår att det inte är det förhållande han letar efter. Efter det rannsakar han sig själv och sitt liv och han upptäcker sådant som han inte sett förut. Han hoppas hitta den stora kärleken, den som ska hjälpa honom hitta ett liv som känns rätt och mer värdefullt att leva.

Under hela tiden som jag läste boken så hörde jag en berättarröst i mitt huvud. Det var annorlunda för det har aldrig hänt mig förut. Kanske är det för att den är skriven på ett berättande sätt med ganska få dialoger. Rösten var Tage Danielssons och i form av den text han läser i Karl-Bertil Jonssons Julafton, fast på ett lite mer vuxet sätt så klart. Tage Danielsson var en mästare på att berätta och hans röst är en fröjd att lyssna på. Det var verkligen en spännande ny upplevelse. Jag gillade berättelsen och ser fram emot att få läsa mer av Helena Milton.

Två saker som fungerar sämre för mig för mig är att det är väldigt långa kapitel vilket gör det lite svårt att läsa på kvällen, då jag läser och så är textmassan väldigt kompakt på varje sida, vilket gör att det blir lite tungt att läsa. Fast det har ju inte med berättelsen i sig att göra.

Boken börjar så här:
"Trafiken var tät och intensiv när Erland var på väg hem från arbetet. Han satt i sin mörkblå Mercedes och körde sakta och lugnt genom storstadens gator. Erlands fotoateljé låg mitt i city och själv bodde han mycket centralt så det var inte långt mellan arbetet och hemmet. Detta till trots tog han alltid bilen till jobbet. Det där med att promenera hade aldrig riktigt varit något för honom."

Det känns inte som

om så mycket har förändrats under det nya året. Ännu!

Trots att strykhögen fick växa, i fall i fall. Jag menar om jorden skulle gått under så fanns det ju roligare saker att göra innan än att stryka. Nu MÅSTE jag verkligen ta mig igenom den, om det fanns något jag borde ha lovat mig själv att göra som nyårslöfte så skulle det varit det. Om jag nu hade trott på nyårslöften förstås, förutom sådana som är positiva och omöjliga att misslyckas med. Nu är det dags att ta sig igenom the never ending hög med stryktvätt. Om jag bara fick se den skinande ytan under en liten, liten stund innan den försvann igen, då skulle jag vara nöjd.

Så här vackert var det definitivt inte hos oss idag. Nej, hela dagen har fyllts upp av regn och moln tunga som min egen strykhög. Och varför, varför bor jag i ett land så grått och trist. Varför gör någon det, det är en fråga som inte tycks ha något svar.

Det som lyser upp dagen är manusarbetet. Just nu upptas den av det där andra som inte är skrivande, men som ska bli. Typ! Det är tidskrävande så jag ser fram emot att komma vidare. Jag har en massa beslut att ta, sådana som verkar oöverkomliga innan de är tagna.

Skrivtips kanske kan vara något en grå dag som denna. Ta bort text, ingen kommer att sakna det fantastiska du tar bort (utom möjligen du) och läs din text högt. Bra tips!

Efterdyningar

av ett annat liv, ett härligt lovliv med barnen, hänger mig lite irriterande i hasorna. Irriterande eftersom jag sett fram emot att skriva väldigt, väldigt mycket!

Därför sov jag länge, kanske var det också för att jag drömde något spännande, jag drömde en berättelse. Det är så märkligt, jag drömde att jag var någon som inte är jag och jag upplevde ett annat liv i en annan kropp. Lite häftigt faktiskt. Och det var så spännande, så jag ville nog inte alls vakna innan jag hade kommit till slutet så att jag fick veta hur det skulle gå. Fast det gjorde jag ju till slut ändå förstås, och nu har jag ännu en berättelse som skulle kunna bli bra. Fast man får fundera ett tag på hur man omvandlar en sådan dröm till en bok. Snart är det ju dags att börja skriva på något nytt, så det är bra att ha mycket att välja på.

Jag tror att jag har lite separationsångest nu när barnen går i skolan igen, så jag vänjer mig långsamt. Till slut kunde jag i alla fall ta mig i kragen och jobbade med det annorlunda manusarbetet. När jag väl har börjat så vill jag inte sluta, så nu ser jag väldigt mycket fram emot morgondagen och mer manusarbete.

Annorlunda manusarbete

har jag ägnat en del av min tid åt idag. Ett nytt spännande grepp som jag verkligen gillar att jobba med.

Men i morgon börjar skrivandet på riktigt. Det ska bli så väldigt, helt fantastiskt och oerhört roligt! Nytt år, nya berättelser, nya önskningar och nytt hopp!  Ett helt nytt vitt blad att fylla med liv helt enkelt. Det bästa livet som är möjligt tänker jag.

Åh nej,

nu vet jag inte om jag vill se mer av Downton Abbey. Efter att ha sett det inspelade avsnittet av Downton Abbey - julspecial, så känns det inte roligt längre. Det där slutet passar inte mig alls!

Dagarna som går

är dagar som är oändligt värdefulla. När familjen är tillsammans mår jag allra bäst. Vi är fortfarande lite krassliga så vi sover länge och skrotar mest runt och så ser vi en massa film. Att bara få vara nära är den största rikedomen i livet. I morgon börjar äldste sonen i skolan och på tisdag börjar de andra tre, sedan är vardagen igång igen och vi börjar vår resa mot en efterlängtad vår och sommar.

Nu är julen borta och huset städat tack vara maken som är friskast och har mest energi. Han är bäst! Nu är det ljusare färger och tulpaner som gäller, förutom de julblommor som fortfarande lever och mår bra, men de levande ljusen får lysa upp tillvaron ett tag till.

Tanken var nog att jag skulle skriva en liten stund i dag, men tiden gick alldeles för fort och jag fyllde upp tiden med annat härligt. Stella (prinsesskatten) har lagt sig tillrätta på skrivbordet bredvid mig. Nära, nära så skrivandet är inte lätt, jag måste fixa en bättre plats för henne. Jag tror att hon är redo för vår skrivtid, den där mitt andra manus ska bli färdigt för avfärd. Det är tur att jag har en sådan härlig skrivkompis.

Svävat bland orden

en stund, trots att jag bestämt mig för att min skrivtid får börja på riktigt på tisdag, då alla barn är tillbaka i skolan igen. Men lite stulen skrivtid kan vara nog så underbar.

Det går framåt och snart har jag ett manus att skicka vidare på egna äventyr. Något som alltid skapar en härlig overklighetskänsla ackompanjerad av härligt pirr i magen. Det är ju så det måste vara, hoppet får aldrig falna utan alltid lysa klart och visa vägen framåt. Det kan nog hända att man blir nedslagen många gånger på vägen, men än så länge har jag oändlig kraft att resa mig igen och vandra vidare på den väg som är den enda jag både vill och måste gå. För där finns min stora passion i livet. Det som förgyller min vardag och gör mig till en bättre människa.

Igår var dottern och jag på sedan länge utlovad utflykt till GeKås i Ullared. Vi hade det väldigt trevligt bara hon och jag och fick dessutom med oss fina fynd hem. Det är så underbart och speciellt att umgås med bara ett barn en stund och det ger oändlig glädje både för barn och vuxen. Själv bär jag just nu en av mina fina fynd, en skön oversized angoratröja som ska vara min skrivklädsel tillsammans med bekväma tights under den vintertid som vi fortfarande har framför oss. Idag har jag dessutom varit på fotvård vilket var helt ljuvligt. Där tittade jag i en tidning och hittade något som i fortsättningen kommer att finnas högt uppe på min långa önskelista. Ett sängbord som heter "Pile of books" och finns bland annat här. Visst är det helt underbart!

Lugnet

har till slut lagt sig över vår tillvaro.



Våra nyårsgäster från Stockholm åkte hem i morse och efter det la jag mig för att vila en stund till, medan maken skjutsade dem till flyget. Jag vaknade strax innan 12 och jag tyder det som att jag verkligen behövde sova, särskilt som förkylningen hänger kvar ännu. Efter det har jag inte gjort något vettigt alls. Nästyngstingen har haft en kompis här och maken och jag snackade bort en stund med kompisens pappa. Ja, typ så mycket har jag gjort. Och sett på tv, den eviga mentala gungstolen för övertrötta.

Något sådant! : )

2013 Efter en fantastiskt trevlig nyårsafton är det dags att fundera en stund på vad det är man vill ska hända under det nya året. Det känns som vanligt och ändå hoppfullt och pirrigt i magen på något sätt. Kanske är det bara vetskapen om att skrivtiden närmar sig, kanske är det något helt annat! Oavsett vill jag bara klargöra något för mig själv och för 2013, I am ready, bring it on!!!

Bild 1 är lånad här.