.

.

onsdag 30 januari 2013

Små kläder

blir efter hand allt större kläder. 


När jag strök idag funderade jag på just det, att de minsta kläderna som jag stryker bara blir större och större. Jag har strukit många små kläder i femton år nu, men jag måste inse att de snart inte är särskilt många små kvar att stryka. Det är lite sorgligt. Inte för att kläderna blir större utan för att det innebär att barnen blir större. Snart har jag inga små kläder eller små barn kvar. Livets gång! Livet som går fort, för fort men som kan stanna upp i en tanke där strykjärnet gör tyget i ett litet barnplagg skrynkelfritt.

11 kommentarer:

  1. jag stryker bara mannens skjortor, i speciella fall :) resten får vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, alla har vi våra egenheter, själv stryker jag! : )

      Radera
  2. Visst går det galet fort! :/

    SvaraRadera
  3. Vad fint, det gäller verkligen att ta vara på tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De är det viktigaste vi har de små liven.

      Radera
  4. Det går fort! Nu kan vi låna kläder av varandra! Jag o mina döttrar!
    KRAM Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går i en rasande fart! Men var tid har sin charm. Mysigt att dela kläder med döttrarna, vi är nog snart där dottern och jag också.
      Kram!

      Radera
  5. jag strök allt när sonen var liten, men det var faktiskt skönt att sluta. Oceaner av tid uppenbarade sig:)

    SvaraRadera
  6. Oceaner alltså... fantastiskt! : ) Fast jag försöker simultanarbeta när jag stryker, antingen ser jag sånt som jag spelat in på tv och inte hunnit se, eller så funderar jag på manus.

    SvaraRadera