Om att önsketänka

Jag kan fortfarande inte, efter så många levnadsår, förhålla mig riktigt realistiskt till tiden som jag har. I morse efter frukosten reste våra gäster. Vi har haft det fantastiskt bra och trevligt. Men hur trevligt man än har det så ruckas ens egna tider. Det sker en förskjutning av vardagslivet. Att skriva på min roman blev det inte alls tal om att hinna. Jag försökte att ta det med ro. Det är ju trots allt en begränsad tid vi pratar om. Så i dag skulle jag då äntligen kunna skriva igen. Trodde jag. När man har haft gäster är man ganska så trött. Man behöver på något sätt ladda om och komma tillbaka till ursprungslivet.

Vad som är ännu värre är att jag har förträngt att jag nu måste förbereda inför en resa till Västkusten då vi ska fira svärfars födelsedag. Först ska vi få tillbringa ett dygn på Spa och sedan ska vi vara i deras sommarstuga. Nu måste jag packa för allsköns aktiviteter. Förbereda tårta som är min uppgift. Helt ok, jag gillar att göra tårta. Inte att äta, men göra. Problemet är bara att jag skjuter på det. Så i min önsketänkande perfekta värld skulle jag befinna mig i min magiska skrivvärld just nu. I min verkliga värld är livet fyllt av andra uppgifter. Sedan åker vi iväg och firar i dagarna tre. Kan jag hinna skriva då. Absolut! I min önsketänkande värld, vill säga. I min verkliga värld är jag ganska tveksam.

Om jag rådfrågar mitt realistiska jag så har jag ingen aning om när jag kan få tid att skriva igen. Men det är väl det som är livet. Allt det som händer medan vi planerar andra saker!