Jag växte upp i Blekinge skärgård. Hela sommaren tillbringade vi på stranden. Min pappa älskar att fiska så vi var ofta ute med båten i skärgården. Vi tillbringade en oändlig mängd timmar vid och i havet. Så en sommar var vi och hälsade på släktingar i deras sommarstuga vid havet någonstans på väskusten. Jag minns inte var. Vi skulle gå och bada. Så framför mig breder havet ut sig som en majestätiskt oändlighet. Jag minns att vi hade en stor uppblåsbar delfin med oss. Jag minns känslan. Lycka! Jag hade aldrig upplevt havet så här. Utan slut. Bara hav hur långt som helst. Från den dagen har jag älskat havet. Trots att jag växt upp vid havet så hade jag aldrig upplevt det så här. Oändligt!
Ljuvligt!
SvaraRaderaOch underbar bild.
Längtar till sommaren.
Jag tycker det är underbart hur vi svenskar har sån kärlek till naturen på alla sätt :)
SvaraRaderaHavet kan inte ersättas av annat än just havet självt:-) Jag tror jag har nedärvt längtan till havet genom mina gener. Min morfar kom från Rügen - en ö utanför nordtyskland - jag har aldrig varit där - ändå längtar jag dit hela tiden ... Kram
SvaraRaderaJa...jag andas liksom på ett helt annat sätt vid havet. Vet inte vad jag skulle göra utan alla dessa promenader längs med vågskvalp...havet är frihet och öppenhet på något sätt. Kör jag inåt landet så känner jag direkt hur omöjligt det skulle vara för mig att bo där.
SvaraRaderakänner igen mig i din beskrivning... jag vill alltid bo nära havet! Fin söndag till dig... KRAM Anna
SvaraRaderaNilla:
SvaraRaderaDet är riktigt skönt att det äntligen är vår och och snart sommar igen.
Trillingnöten:
Ett riktigt naturfolk :)
Ebba:
Precis så är det. Har man en gång fått havet i blodet så är man förlorad :)
Kram!
Caroline:
Jag håller med dig. Promenaderna vid havet ger ro och inspration.
Anna:
Att bo nära havet gör livet så mycket lättare och trevligare att leva.
Kram!