Lyssnar och ryser

En del författare är sådana mästare på att uttrycka sig. Även muntligt. Jag vet inte om jag skulle kunna beskriva saker så fantastiskt som de här människorna gör, ens om jag fick tänka efter. De beskriver saker som finns i min själ. Saker som är sanna för mig. Om att skriva. Om att vara tvungen att skriva. Om att följa sin dröm och att göra det man älskar.

"När vårt inre lär känna oss efterhand, och förstår att vi älskar att skriva, så ger det oss i tysthet en idé, och ser vad vi gör med den."

Precis så var det när jag började skriva min första roman. Första meningen kom till mig en morgon, helt utan förvarning, och jag satte mig ner och skrev. Jag gjorde något med idén, jag färdigställde den och nu återstår att se om det blir något mer av den.

"I did not sculp the figure, I just released it from the marble."

Så känns det ofta. Att berättelserna lever sitt eget liv och att man bara är verktyget för att det ska få komma ut. Det är den absolut häftigaste känslan med att skriva.

Halv två i natt hade min dotter ont i magen och fick en alvedon och lite moderlig kärlek. Innan jag somnade om fick jag en idé, en tanke som behövde komma in i det kapitel som jag skriver på. Jag ville så gärna gå upp och skriva ner det. Men jag är fortfarande inte frisk och jag var supertrött så jag bestämde mig för att vänta till morgonen. I dag har jag mest glidit omkring i det kapitlet och skrivit ner det som jag kom på i natt. Nu har jag skrivit 300 nya ord och få ge mig för idag. Familjen behöver mig. De är en stor del av den dröm som jag följer. I am living my dream!