för då kan jag hålla på med skrivandet. Idag har jag läst drygt 60 sidor högt för mig själv. Det är lite speciellt att läsa högt så längre, men nu är jag på gång i alla fall.
Följebrevet däremot, har jag inte börjat med än, men jag funderar uppenbarligen väldigt mycket på det. Det är ju det som ska locka förlagen till att läsa hela mitt manus. Det känns tungt. Men jag har en och annan idé att jobba med.
Att skriva är att leva. Så sant, så sant. Ett manus innehåller så mycket av en själv och det är det som gör det så svårt. Man blir beskyddande och har svårt att släppa något som innehåller en hel massa bitar av en innersta väsen. Trots det, så måste man låta berättelsen stå på egna ben till slut. Det är det enda sättet om man vill bli publicerad, och publicerad vill jag bli. Hur mycket jag än älskar att skriva, så vill jag dela mina ord med andra. Annars lever de ju bara hos mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och att du vill dela med dig av dem gläder mig! Är SÅ nyfiken på ditt alster! :)
SvaraRaderaahaha, älskade video, detta är min favorit, fortsätt posta den då och då, snälla! :D Jag bara älskar när snubben säger "The nerve" The absolute nerve!!" makes me laugh every time! :D Även James Scott Bell är en favorit i kategorin Books about writing, jag har läst hans "revision and self editing", och den var riktigt bra, i min mening. ett tips om du inte har läst den än. Håller helt med dig om att skrivandet innehåller en hel del av oss själva, och det kan kännas läskigt att skicka iväg det för att möta sitt öde, för det är svårt att inte ta det som en personlig refusering (dvs en refusering av oss som personer) ifall man får ett nej, men som du säger, om man aldrig tar risken så blir ju berättelsen aldrig levande för fler än en själv. Den kommer till liv först när den blir läst av andra. Så ser jag det iallafall.
SvaraRaderaAtt skriva går ganska lätt (ibland), men sedan börjar jag alltid att korrigera mig och ändra om och så kan jag hålla på i oändlighet. Jag censurerar både för min egen och andras skull tills det inte blir något kvar av ursprunget. Det är det jag behöver jobba med...
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaMärta:
SvaraRadera:)
Katarina:
Jag har inte läst James Scott Bells bok, jag får söka upp den. Just det att man använder delar av sig själv, samtidigt som det är rent påhitt, är svårt att beskriva. Man använder sig ju bara av känslor och händelser och så gör man om dem till något spännande (förhoppningsvis). Sedan har man en berättelse som man faktiskt vill dela med andra :)
GlimraSkimra:
Jag flödesskriver alltid ända tills hela berättelsen är färdig. Sedan går jag tillbaka och redigerar, tar bort och lägger till.
Det låter lite jobbigt att censurera bort så mycket av berättelsen :) Jag tror att man lär sig att våga lite mer, efter hand som man skriver.