Det gick ju sådär

att göra allt det som jag borde göra här hemma nu när mitt första manus har lämnat sitt bo. Alla kläder som behöver strykas, städningen och allt annat som kommit efter under tiden då jag levde så intensivt med mitt manus i slutskedet. Nu har jag istället kastat mig djupt in i mitt andra manus istället. I dag har jag läst 100 sidor högt för mig själv. Direkt kastas jag in i den magiska känslan det är att få leva mitt i sin egen berättelse. Jag vet inte hur länge det kommer att hålla. Att ha det rörigt hemma kan göra det rörigt i hjärnan också, så det är bara en tidsfråga innan jag måste ta tag i det. Men jag låtsas som ingenting en stund till. Än så länge har ingen klagat. Snart har jag läst igenom hela manuset och har fått en bättre överblick över vad som måste redigeras. En hel del är det. Början känns lite svag. Dessutom började jag gråta på ett helt oväntat ställe. Däremot gjorde jag det inte där jag borde göra det. What´s that all about? Det kräver att funderas på.

Dessutom är det ju höstlov och jag vill vara tillsammans med barnen och göra roliga saker med dem också. Så lite tid och så mycket att göra :) Men är det inte ett helt fantastiskt liv att ha, när det finns så mycket roliga saker som man vill göra?

Nu tar vi skrivandet vidare, genom att lyssna på tips om karaktärer i del två i den här skrivkursen, som jag tycker är väldigt inspirerande.

Halloween

Ni har väl inte glömt att dekorera ordentligt nu när det är halloween?!!?

Happy Spooky Halloween!!

En ny värld

att leva i, har fått ta plats i mitt liv. Mitt andra manus som är färdigt, men bara i ett första utkast. Jag har börjat läsa det högt för mig själv. Jag känner redan nu att det är en lång väg kvar till ett färdigt resultat. Jag flödesskriver alltid hela berättelsen först, sedan går jag tillbaka och redigerar, rättar till och finslipar. Där är jag nu.

Jag är så lycklig över att få göra precis det här. Tänk att det skulle ta så många år att förstå var min stora passion fanns. Ett långt sökande tog mig hela vägen fram och nu är jag äntligen framme :D

Det är otroligt konstigt och spännande att befinna sig i en helt ny berättelse nu efter att ha levt intensivt med mitt första manus så länge. Jag har fler verktyg med mig nu och jag har lärt mig enormt mycket på vägen. Jag ser fram emot att få fortsätta att gå in i min nya berättelse och att få göra den så bra som det är möjligt.

Vad kan passa bättre nu när jag börjar redigera mitt andra manus, än en skrivkurs i fem avsnitt. Den första tar upp idéer och inspiration.



Nu börjar den stora väntan så det är skönt att ha mycket att göra. En tanke måste jag i alla fall skicka till mitt första manus då och då. Vilket skrivbord är dess tillfälliga hem just nu? Vilka ögon är det som läser mina ord. Kan de få ögon att tåras? Berör vi några hjärtan tillsammans? Det är verkligen en sällsam känsla att veta att någon annan granskar och bedömer min berättelse. Jag hoppas att de behandlar dem väl där de befinner sig just nu :)

Om att lämna något bakom sig

när man måste. När det är dags.

Nu måste jag lämna mitt första manus bakom mig tills det har fått pröva sina vingar. Jag hoppas att det lyckas fånga och beröra på dess väg bland förlagen.

I morgon tänker jag fortsätta med mitt andra manus. I den finns en kändis med, som är en stor inspiration för min huvudkaraktär. Men kan man ha med en verklig person eller måste man hitta på en fiktiv person som har samma uppgift? Finns det några skrivna eller oskrivna regler för det?

Nu lämnar jag mitt manus med den gruppen och den låten som är läskigt nära innehållet i ett kapitel i mitt manus. Lost and fond skulle vara en perfekt titel på min bok, om den hade skrivits på engelska.You found me med The Fray, som jag lyssnade på och som inspirerade och triggade mig enormt mycket när jag började skriva min allra första bok.

Orubbligare kan ingen vara

Med den låten visar jag mitt sätt att se på livet. Ta det aldrig på för stort allvar. Gör det som gör dig lycklig. Var inte rädd för något. Så länge vi har våra nära och kära och vi får vara friska så finns det inget som ska kunna stå i vägen för våra mål och drömmar. Livet är för kort för något annat.

Jag tänker inte fundera över vad som är rätt eller fel vad gäller skickandet till förlag. Jag skickar till alla på en gång. Väntan är lång och jag tänker inte göra den längre än nödvändigt. Förlaget har definitivt övertaget, själva jobbar vi helt och hållet underifrån upp mot ytan där utgivningen hägrar. Så jag gör det på mitt sätt. Full fart framåt :D

Nöjdare kan ingen vara

för idag har jag skickat mitt manus till några förlag som tar emot manus på mail. Det gillar jag. Smidigt och miljövänligt. Nu är en rätt hektisk period över för den här gången. Den där euforin som avslutandet och avskedet av manuset innebär får följa med mig en stund till. Det är fredag och vi ska dansa, själv dansar jag både på skrivbordet och i hela huset. För här ska firas!!!

Sedan ska jag fortsätta jobba på mitt andra manus :D

Gårdagens horoskop i City:
Ett gynnsamt planetariskt inflytande skapar nya möjligheter för dig, men det gäller att du inte tvivlar på dig själv.

Och idag:
Något oförutsett kan ge dig lite extra vind i seglen. Mota bort oönskade inslag i dagsprogrammet.

Det låter väldigt hoppfullt. Jag motar gärna bort oönskade inslag, kan det vara städning och annat tråkigt tro?  Jag ska icke tvivla. Inte än i alla fall. Jag dansar hellre :D

Ok, då kör vi igång helgen!

Jag släppte taget

och önskar mitt manus all lycka på vägen!

Så är då mitt manus ute på egna vägar och måste till slut stå på egna ben. Nu kan jag inte göra mycket mer den här gången, förutom att hålla tummarna så hårt det bara går. Jag petade lite till. Bestämde mig för att följebrevet är bra nog. Skrev ut och skrev ut. Många papper blev det. Det är en sällsam känsla att ta den rejäla varma pappershögen och lägga den i kuvertet och sedan försluta och skicka iväg det.

Först bar jag hem en massa papper där min berättelse skulle ta plats. I rosa påse såklart! :)

Sedan skrev jag ut hela högen och skickade iväg den. Nu firar jag med bubbel. Vad som än händer nu så har jag kommit så här långt. Det tycker jag är värt att fira.

Nu börjar den långa, långa väntan. Men nu är humöret på absolut topp även om fjärilarna i magen gör sig väl påminda. Jag kan nog hålla med om att det inte är målet som gör resan värd. Vägen mot målet är minst lika fantastisk.

Dagens skrivmusik och en spegling av min sinnesstämning just nu.



Första bilden är lånad från nätet.

Jag är ingen

perfektionist, men ganska petig med utseendet på mitt manus. Därför har jag tittat på det idag. I morgon skriver jag ut. Jag har fortfarande en liten fundering angående följebrevet, som måste lösas tills i morgon. Det handlar om den så kallade hooken. Idag blev jag upptagen med besök som gjorde att jag blev försenad med utskriften av manuset. Man ska inte vara sur på besökare :) Men det gör att jag blir tvungen att fortsätta i morgon.

Dagens skrivmusik säger en hel del om hur min huvudkaraktär lever under en stor del av sitt liv.



Idag blev jag dessutom lycklig ägare till det allra första exemplaret av tidningen Skriva. Äntligen en tidning som behandlar viktiga ämnen. Den fick jag inte behålla länge. Dottern la genast beslag på den och jag har själv inte ens hunnit bläddra i den. Den verkar dock bra, dottern undrar redan när nästa nummer kommer :) Jag ska försöka få tillbaka den så att jag också kan få läsa den.

Om att våga släppa taget

Nu är jag igenom redigeringen av mitt första manus! I morgon hoppas jag kunna skriva ut och kanske till och med skicka. Jag undrar bara kort,  om man ska skriva i följebrevet om man skickat in en gång innan och att det man skickar nu, är en redigerad version? Måste också titta en sista gång på följebrevet och försöka att INTE titta mer på manuset. Man kan fastna i det ännu en gång. När man väl börjat titta är det svårt att ta sig ur. Fjärilarna samlar sig och gör sig redo för sin dans som är fylld av glädje och en galen förväntansfull pirrighet. När berättelsen lämnar mitt hem så kan jag inte längre göra mer för den. Inte på länge. Nu är det enda som finns kvar för mig, att våga släppa taget.

Dagens skrivmusik, som säger en hel del om vad för känslor som finns i mitt manus, är en favorit som har hängt med mig ända sedan jag började skriva på den här berättelsen på Mallorca i februari 2009.

Crazy times

eller vad händer egentligen?

Min hjärna verkar ha gått helt i spinn. I dag skulle jag göra färdigt min redigering av mitt första manus som otåligt väntar på avfärd. Men först tog jag en promenad. Under den satte hjärnkarusellen full fart. En ny berättelse tog form. Mord, livslögn, svek och skam. Kan det vara något? Jag försökte sedan sätta mig och redigera först. Det gick inte alls. Jag var tvungen att få ner fröet till min nya berättelse på pränt. Nu ligger det 901 nya ord i ett nytt dokument som sedan får vänta en stund på sin tur. Det är nog så att min hjärna är redo för nya äventyr. Dags att avsluta det som påbörjats.

Dessutom läste jag mitt horoskop i City idag:

Du önskar dig en förändring av något slag i din tillvaro,
men tar du inte själv initiativ till det hela, händer det nog inte så mycket.

Det ska Gudarna veta att det verkar stämma just nu. Jag har en längtan efter något som inte har med skrivandet att göra. Den längtan kommer allt länge ifrån att bli verklighet just nu, av en speciell och ganska oturlig anledning. Kanske är det så att jag måste ta saken i egna händer. På flera plan i mitt liv. Den tanken fick mig att tänka på ett annat projekt som jag har nämnt här förut. En speciell barnbok. Min spinnande hjärna fick jobba på idag och jag söker nu en möjlighet att uppfylla den tanken. Det är spännande! Dessutom hann jag faktiskt titta på redigeringen i ungefär 50 sidor av mitt första manus. Själv känner jag mig lätt manisk. Måste tagga ner en aning och lägga barnen. I morgon taggar jag upp igen :D

Vilan är slut, I´m back!

Dagens skrivmusik är full av kraft:

Köpenhamn

Vi, 13 personer, åkte till Köpenhamn igår. Vilket väder vi fick. Vilken stämning vi fick uppleva. Helt underbart. Folk sitter fortfarande på uteserveringarna och njuter i höstsolen.

Det blev en lång dag med många härliga intryck. Precis en sådan skön höstdag som man önskar att höstdagar ska vara.

På bron i Nyhavn har man börjat hänga upp kärlekslås. Man ristar in sina namn och sätter sedan fast låset. Sedan är kärleken lika stark som metallen i låsen. Det kan vara par eller familjer eller andra som känner väldigt starkt för varandra. Gulligt tycker jag!

Här var det två större och två mindre lås som satt ihop. Både namn och många hjärtan prydde dem.

Eller så gör man en klassiker och ristar in initialerna till båda namnen med ett hjärta emellan. Jag gillar det. Nästa gång får jag ha med mig egna lås för min familj. Det ska vara många hjärtan på dem.

Nu har alla åkt och huset blir tyst trots att vi faktiskt är 6 stycken som är kvar. Det har varit två intensiva veckor med två täta besök. Nu ska vi återgå till vardagen igen och jag känner mig pirrig och förväntansfull inför kommande vecka. Nu ska jag redigera de allra sista sidorna en sista gång. Den här gången i alla fall. Sedan är det dags för avfärd, för min pappershög där mina ord bor.

Idag dansar vi tillsammans

Oavsett hur världen ser ut, eller kanske just för att världen ser ut som den gör, så behöver vi dansa. Det är fredag och dags att dansa! Gör det med ett öppet, kärleksfullt sinne. För tillsammans kan vi förändra världen!

Tid och kraft

Jag har tappat kraften just nu. En liten stund tänker jag låta mig vara kraftlös och unna mig lite välbehövlig vila.  Svärföräldrarna har varit här i tre dagar och vi har gjort många trevliga saker med dem. De åkte igår och i morgon kommer min halvsyster och halvbror med familjer, 7 stycken,  och de stannar över helgen.  Jag behöver en snabb återhämtning och kraftsamling. Trots att man har det trevligt så blir man trött. Det är nya rutiner, fler människor som ska underhållas. Mer mat att laga. Andra tider att följa. Så jag laddar om så gott jag kan.

Jag har tagit mig efterlängtad tid att läsa ur mitt manus. Samtidigt vill jag vara med barnen. Behöver vara nära dem. Men jag har levt en stund i min berättelse, jag vill avsluta och skicka in nu. Känner mig redo. Så redo man kan vara i alla fall. Jag vet att hur många gånger jag än kommer att läsa det, så kommer jag att ändra på något. Jag måste bestämma mig för att vara nöjd någon gång. Jag tror faktiskt att den stunden har kommit.

Inlägget som kom av sig

Det är väl själva FAN att inte alla barn ska kunna få ha en fin och lycklig barndom, och att få vara ovillkorligt älskade.

När jag skulle göra mitt inlägg som jag längtat efter att göra så råkade jag först läsa på Aftonbladets sida och började gråta. Jag kunde inte sluta. Den ljushåriga lille killen påminner mig om mina högt älskade småkillar. Om all rädsla som följer i spåren som förälder. Om alla barn som far så fruktansvärt illa. Om barn som är utsatta och rädda. Om barn som dör ensamma och övergivna. Därför finns det inget annat inlägg att göra idag, än detta. Nu ska jag gå och krama mina barn.

I väntan på

skrivtid, låter jag mig inspireras av härliga skrivtips.



Att skriva ner allt som berör, på ett eller annat sätt, är en toppenidé. Att alltid ha ett anteckningsblock nära är bra. Själv har jag dessutom en mängd små lappar, som jag skrivit på när jag inte haft blocket i närheten. Det blir väldigt många lappar.

Annars umgås vi med svärföräldrarna och det är mycket trevligt. Barnen träffar dem inte så ofta så det är kul att se dem tillsammans.

Mitt maraton

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet och ändå är det så logiskt när man tänker på det. När man skriver sitt manus så är det ett maratonlopp. Den första meningen i ett manus är början på ett långt, långt lopp. Men för läsaren måste det sluta med ett explosivt 100-meters lopp. Jag gillar tanken otroligt mycket, för den visar på vilket otroligt jobb som ligger bakom en roman, som sedan ska läsas under en väldigt kort period av läsaren.



Jag har inte läst "To kill a mockingbird", men jag vill verkligen göra det nu. För ibland känns det som att man måste skriva en historia som har ett galet tempo och som sätter hjärtat i halsgropen på läsaren. Men om man skriver en vardaglig berättelse, om ett liv som inte innehåller mord och ond bråd död, hur hanterar man det då? Själv tycker jag om berättelser som innehåller en liten gnutta magi mitt i vardagen. En berättelse som man bara kan tycka om och som skapar värme i själen. Om det skulle bli en bästsäljare, eller en publicerad roman överhuvudtaget, det vet jag inte, men det finns ju några sådana guldkorn publicerade redan.

Jag har absolut ingen tid att skriva i helgen. Därför måste jag sitta ner en liten, liten stund för att i alla fall få tanka lite skrivkänsla. I morgon kommer svärföräldrarna från Uppsala för att besöka oss i några dagar. Självklart måste huset då vara  tipptopp snyggt och rent ;)

 Idag har vi haft en fullspäckad dag. En övernattningsgäst till äldsta sonen. En kompis till 7-åringen på besök. En dotter som skulle göras iordning för kalas. Ett besök av möjlig spekulant på husbilen, varav ett av barnet  i den familjen kräktes i husbilen och i trädgården. Allt sker liksom samtidigt och blir smått surrealistiskt. Precis så som livet bör vara för en aspirerande författare :)

Ikväll ska vi dock få sitta i utomhus spa hos närmaste grannen. Mitt i all villervalla kom grannen och bjöd oss på ett glas vin i deras utomjordiska spabad. Där finns discoljus och musik och bubbel och jag vet inte vad? Det är kallt ute och det är det som är det häftiga. Jag ser ännu mer fram emot att få sitta där när snön kommer.

Bilden är lånad från Pool Kungen.

Hjälp till att hjälpa

Jag tycker att det är viktigt att ge tillbaka. För jag lever ett liv som är fantastiskt på alla sätt man kan tänka sig. Livet är inte alls rättvist, det är så mycket som hänger på var man föds. Glöm därför inte att hjälpa dem som inte har haft turen att födas där det finns rent vatten, mat och skydd!

Idag är det dessutom fredag. Det gillar vi verkligen, för då är det dags att dansa. Idag kommer även dansen att handla om att hjälpa. Glöm inte att köpa rosa!

Nu kör vi igång helgen med både öppna hjärtan och plånböcker!!

Kort vila

Min vila från mitt första manus blev mycket kort. Jag fick feedback på mitt första manus idag. En feedback som jag är enormt tacksam över. Och som gjorde mig lycklig. Genast var jag tvungen att öppna dokumentet för att fundera vidare. Det är bra. Jag vill verkligen bli färdig med det manuset nu. Jag skrev de första orden i det på Mallorca i februari 2009. Många, många ord har ändrats, tagits bort och lagts till sedan dess. Det här manuset har verkligen fått vara som en fantastisk lärotid och utbildning för mig.

Så vilken feedback fick jag då? Mycket bra. Överlag fungerar berättelsen mycket bra och det verkar som om jag når fram och berör. På riktigt. Det får mina ögon att tåras och kroppen att vilja dansa.  Kanske kommer det alltid att att finnas kvar ett litet MEN. Jag tror faktiskt det. Jag tror att de flesta böcker kan ändras på ett eller annat sätt. En bok ska ju läsas av många människor. Människor som med sina egna unika livserfarenheter kommer att uppfatta orden på olika sätt. Det är ju det som är så spännande. Jag skulle vilja prata med alla mina läsare och få veta hur just de uppfattar min berättelse.

Idag har jag därför tittat lite på en del av mina MEN. Hur de kommer att ändras vet jag inte riktigt än. Men det pågår. En ständig spiral av ord som ska användas och vridas så att de kan säga precis det jag vill.

Idag är känsloläget såhär i mitt manus. Ludovico Einaudi kan på ett unikt sätt ge liv åt ord och känslor:

Uppe i det blå

Special dreams are never hard to find.
Just open your mind.

I mitt horoskop i City idag står det:
Ditt liv rullar nu på i gamla inkörda hjulspår - möjligheter till förändringar härvidlag indikeras dock i tecknet.

Härvidlag hoppas jag att den indikationen stämmer :)

Jag har haft en riktigt bra dag. Först har jag putsat lite på mitt första manus, sedan har jag tittat på mitt andra manus som också är färdig, fast bara i en första version. Nu har jag skrivit ut den och ska läsa den högt för mig själv, som omväxling. Det kändes lite konstigt att läsa ett helt annat manus. En helt annan berättelse. Jag tror att min hjärna behöver vila från mitt första manus en stund, innan jag lägger sista handen vid det och skickar  min berättelse ut i vida världen, helt ensam. Det är så spännande och jag måste ju undra om den kommer att klara av att stå på egna ben.

Tills vidare så hör jag på James Morrison, The person I should have been, som sammanfattar andemeningen i mitt första manus. Den har haft arbetsnamnet Resan.

Magiska lakan

Det måste vara något i lakanen. I förrgår bytte jag till helt nya härliga lakan. Jag älskar nya lakan. De verkar ha fört med sig en enorm aktivitet i hjärnan under mina sovande timmar. I går fick jag ju en lysande idé i mina drömmar. I natt har jag diktat så det stod härliga till. Jag var så nöjd med mina ord att jag ville skriva ner dem, men jag var för trött. Nu har jag glömt dem, det skulle vara kul att läsa dem i vaket tillstånd :) Jag skriver aldrig dikter. Kanske har det varit lite mycket Tranströmer på sista tiden :D

Feeling Good

spelas på ett bröllop, i en ny scen, i mitt manus idag. Jag har tänkt på den ett tag och nu finns den skriven och klar i mitt manus.

Feeling Good med Nina Simone.



I natt hände det saker för mig. 03.34 vaknade jag av en dröm jag hade. Jag hade kommit på en helt ny idé. Den har  med böcker att göra, men jag har inte sett den förut. Snacka om spännande! Jag funderar definitivt vidare på den. Till och med maken tyckte att idén var bra, trots att han försöker att applicera allt vi gör som appar. Han försökte göra det med den här också, men nej, inte denna gången :) Nu måste jag fundera över hur jag ska lösa det praktiska.

Dessutom fick jag en lysande idé till ett nytt manus. Lite spooky, lite övernaturligt. Jag har inte testat det förut, så det skulle vara riktigt spännande. Storyn är klar, det är bara alla vägar genom labyrinten som ska till. Wow, vad mitt liv är spännande just nu!

Rosenaward

Ännu en fantastisk uppmuntran i den cybervärld som jag älskar. Jag har fått en Rosenaward av enormt duktiga och inspirerande  Eva Swedenmark med motiveringen:

Anneli som skriver med så mycket själ och hjärta om sina författardrömmar. 

Tack snälla du!

Frågorna som följer med svarade jag på HÄR.

Kors i taket

Idag har jag lyckats lägga in en del ändringarna i mitt manus i dokumentet. I 40 sidor närmare bestämt. Det känns så skönt och det närmar sig slutet med stormsteg. Läskigt och fullkomligt underbart. Jag är redo att låta den här berättelsen få stå på egna ben nu.  Jag måste erkänna att jag själv är redo för nya vägar, nya berättelser. Den här har levt i mig och med mig så länge nu. Missförstå mig inte, jag tycker väldigt mycket om den fortfarande, det är bara det att man nog ska skiljas åt innan man tröttnar på varandra. En liten separation på prov. Sedan får den gärna finnas hos mig för alltid igen.

Anledningen till att jag kunde skriva och redigera alls, är underbara dottern och maken. Ja, alla har faktiskt dragit sitt lilla strå till stacken. Dotter har bytt alla våra lakan. Och de är många i vår familj. Maken har städat så att det blänker och skiner i vårt hem. Småkillarna har städat på tomten. Äldsta killen har plockat undan. Vi får en övernattningsgäst om en liten stund. Makens bror kommer på snabbvisit. Det ska bli riktigt trevligt.

Min älskade familj, ni gör mitt liv lättare, så mycket bättre och så mycket rikare!

Mitt jobb som stylist

är något som bara mina barn får använda sig av. Dottern är på maskerad, och idag är hon Madonna, som hon såg ut på 80-talet.

Jag tror jag lyckades ganska bra för en lyckligare partytjej får man leta efter. När hon kommer hem igen, har hon säkert en massa saker hon vill berätta om. Så ikväll blir det mys med familjen. God mat och en film. Härligt!

Jag har några redigerade sidor kvar att lägga in i mitt dokument. Helgerna innehåller sällan någon skrivtid för mig, men det gör inget, för det är så viktigt att leva mitt i livet. Det är ju där man hittar många saker som man sedan använder i sitt skrivande. Jag älskar hur Howard Jacobson beskriver skrivandet. Om hur man kan hitta saker i sitt minne som man inte ens visste fanns där.

Ta det lugnt när du skriver. Ha inte bråttom, njut av det och ha roligt. Låt det ta den tid det behöver, låt det leva sitt eget liv, var vän med orden, låt orden vara din vän.

Så lysande, så enkelt, så rätt!

Fredag och dags att

röra på påkarna. Den här fredagen är det dags för lite pardans. Bjud upp till dans, eller dansa själv, så kör vi igång helgen!!

Fonter och följebrev

Jag läste på Arriba Förlag om manus och började fundera lite över fonter. Själv använder jag Times New Roman för enkelhetens skull.  Arriba skriver såhär:

"Amerikanska manus ska vara skrivna med Courier, men så strängt är det inte i Sverige. Courier är visserligen praktiskt - lätt att läsa och lätt att se fel i - men du kan använda något annat typsnitt om du vill, bara det inte är för snirkligt eller konstigt. Och undvik Times New Roman, dels för att det är fult och dels för att alla har sett det till leda (t.ex. på internet). Du får ett snyggare manus om du tar exempelvis Garamond, Palatino eller Century School­book." 

Nu ska jag försöka bestämma mig för vilken font jag gillar bäst.

Sedan var det det här med följebrevet. Igen! Helt färdig blir man nog inte med det, förrän man skickar iväg det. Kanske skulle man beställa den här boken. Query Letters that Rock.

Annars hittade jag den här sidan. Här finns många tips om hur man ska skriva ett följebrev. Det brevet har fått väldigt mycket plats i mitt liv.

Det som fastnade mest hos mig var "The Hook". Ja, bara namnet säger ju allt. Kroken som ska fånga förlaget.

"The Hook

Your very first line should grab an editor's attention. It must demonstrate that you can write effectively, and that you understand your market.
There are several ways to approach the "hook," including:
The problem/solution hook. This defines a problem or situation common to the publication's audience, then proposes an article that can help solve that problem. Here's an example:

The pet magazine market is an ideal place for newer writers to "break in". However, it is constantly flooded with inappropriate submissions. To break in, one must understand what these magazines want, and what they won't accept. ("Writing for Pet Magazines," sold to Byline.)

The Informative Hook. This usually presents two or three lines of useful information (e.g., facts, statistics), followed by an explanation of how this applies to the target audience. For example:

Thanks to a translation glitch, Microsoft was forced to pull its entire Chinese edition of Windows 95 from the marketplace. Microsoft recovered -- but that's the sort of mistake few small businesses can afford! ("How to Localize Your Website," sold to Entrepreneur's Home Office -- see Sample.)

The Question. Often, this is a problem/solution or informative hook posed as a question, such as:

Did you know...?
What would you do if...?
Have you ever wondered...?

The personal experience/anecdote. Many writers like to take a personal approach, as it immediately establishes the credential of "experience." Be sure, however, that your market uses more personal articles, or first-person accounts, before attempting a hook like this:

Forget-me-nots. I love their wistful name. I love their tiny blue flowers. And yes, I love that growing them is as simple as pie. ("Forget-me-nots: Simply Unforgettable Spring Flowers," by Mary R., sold to Fine Gardening.)

The attention-grabber. The goal of this type of hook is to make the reader sit up and take notice -- hopefully long enough to read the rest of the story. This might be a good "hook" for a query about parachuting in Yosemite:

As I fell from the top of Yosemite's El Capitan, I wondered if my life would truly flash before my eyes -- or if I would stop screaming long enough to notice.

Hooks to Avoid

Certain hooks scream "amateur" and are guaranteed to speed a query to the rejection pile, including:

• The personal introduction. Never start with a line like "Hi, my name is John, and I'd like to send you an article about..." Don't offer irrelevant information, such as "I'm a housewife and mother of three lovely children. Recently I decided to pursue my lifelong dreamof writing..."
  
  
• The "suck-up" hook. Yes, editors want to know that you've read their publication, but they also want you to prove it by offering an appropriate query -- not by saying, "I've been a subscriber for 20 years and just love your magazine..." (This is even less effective if your query goes on to prove that you've never actually read the magazine!)
  
  
• The "bid for sympathy". Don't tell an editor that you've never been published before, or that you need to sell this piece or your children will starve.
  
  
• The "I'm perfect for you" hook. Never sing your own praises: "I am a highly experienced professional and will be an asset to your magazine". Don't inform the editor that your article is "perfect" for his readers. Never declare that your article is "wonderful" or "fascinating." Prove it -- with a good query.
  
  
• The "I'm an amateur" hook. Never announce that you have never been published before, or that you've tried to sell the same article to 20 other magazines, or that your writing teacher (or mother or spouse) suggested that you send this to a magazine. Even if you haven't sold anything before, you can still act like a professional." 

Lika barn

och djur, leka bäst! :D

Följebrevet

Min dag har varit produktiv och fylld av ord från alla håll och kanter. Jag har fortsatt att läsa mitt manus högt för mig själv OCH jag har skrivit det ödesmättade följebrevet. Jajjemen, det känns helt otroligt, för jag har funderat på det länge och väl. När jag vaknade i morse hade jag upplägget helt klart för mig. Så helt olikt mig, morgontrött som jag är, for jag upp ur sängen som ett skott, för att börja min dag. Jag känner mig riktigt nöjd. Nu hoppas jag att det håller och att det skapar nyfikenhet och en vilja att läsa mitt manus.

Hur är då livet som publicerad författare? Hur ser ett skrivande liv ut egentligen? Själv tycker jag att det här känns väldigt nära verkligheten.

En enkel till Antibes

Jag såg ju filmen En enkel till Antibes i förra veckan och tänkte berätta vad jag tycker om den. Jag tycker att det är en fantastisk film. Vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. En fin film om relationer, främst den mellan föräldrar och barn. Eller kanske snarare avsaknaden av den. Här har förälder och barn helt tappat bort varandra på deras väg igenom livet. Inget verkar finnas kvar av den närhet och kärlek som en gång fanns mellan dem. Hur blir det så? När halkar man längre och längre ifrån varandra, tills inget längre verkar finnas kvar som binder dem tillsammans. Den handlar också om livsval och förlorad kärlek. Men det är aldrig för sent att ställa allt tillrätta och att följa sin dröm.

Kort glädje

Ibland får man uppleva den. Glädjen. Just den här glädjen gäller ålder. Under samma vecka fick jag vara både ung och gammal. Här går det undan i svängarna.

Först var det en klasskompis till min dotter som var så trevlig när jag skulle hämta dottern i skolan. Lillkillen var med och den här klasskompisen kom fram och började prata. Hon tyckte att lillkillen var så söt. Jag fick svara på många frågor. Hon undrade om vi inte borde skaffa ett barn till, nu när vi bara har en flicka. Hon tyckte att en flicka var för lite, och dessutom orättvist. Hon undrade hur gammal jag var och blev chockad av mitt svar :) Du ser ut som 29, sa hon när hon hämtat sig något. Ops! Ja, det var ju onekligen ett tag sedan jag var 29, så jag blev lycklig som attan. Den klasskompisen gillar jag. Jag gick med spänstiga steg hemåt, tillsammans med dottern

Några dagar senare var jag och hämtade min näst yngste i skolan. Jag stod utanför klassrummet under tiden som de plockade undan efter sig. När han kom ut och jag kramade honom kom en flicka fram och frågade i förbigående om jag var hans mamma. Ja, sa han. Fin mamma, sa hon. Inte illa tänkte jag :)

Men man får inte vara glad länge. Nästa gång jag hämtade min näst yngste, så kom en annan liten tjej fram och frågade om jag var hans mormor. Tjohejdu! Den satt mitt i medaljongen!

Nej, jag är inte särskilt åldersfixerad egentligen. Man är den man är, där man är, hur man än försöker att ändra på det. Självklart vill jag se ung ut så länge som möjligt och ålderskrämpor kan jag definitivt vara utan. Men annars ser livet ut som det gör. Ungdomen är en mycket kort tid av ens liv. Medelåldern är fantastisk, då slipper man alla jobbiga saker som man måste gå igenom som ung. Mognad anser jag är mycket roligare än ungdom. Och mycket, mycket enklare.

Något skumt med kommentarerna

Jag fick veta att det inte går att kommentera på min blogg. Så vill jag verkligen inte ha det. Jag älskar ju kommentarer :)

När jag kollar, så verkar det vara så att det inte fungerar att kommentera, i alla fall inte som anonym, om man använder sig av Internet Explorer, däremot fungerar det när man använder sig av Google Chrome. Själv har jag haft en del problem med Internet Explorer och har därför börjat använda Google Chrome istället. Nu fungerar det mycket bättre för mig.

Jag hoppas att alla kommentarer kan komma fram, för jag vill verkligen läsa dem.

Jag gillar måndagar

för då kan jag hålla på med skrivandet. Idag har jag läst drygt 60 sidor högt för mig själv. Det är lite speciellt att läsa högt så längre, men nu är jag på gång i alla fall.

Följebrevet däremot, har jag inte börjat med än, men jag funderar uppenbarligen väldigt mycket på det. Det är ju det som ska locka förlagen till att läsa hela mitt manus. Det känns tungt. Men jag har en och annan idé att jobba med.



Att skriva är att leva. Så sant, så sant. Ett manus innehåller så mycket av en själv och det är det som gör det så svårt. Man blir beskyddande och har svårt att släppa något som innehåller en hel massa bitar av en innersta väsen. Trots det, så måste man låta berättelsen stå på egna ben till slut. Det är det enda sättet om man vill bli publicerad, och publicerad vill jag bli. Hur mycket jag än älskar att skriva, så vill jag dela mina ord med andra. Annars lever de ju bara hos mig.

Om att hitta tid

tid som man har för lite av för det mesta.



Jag har inte läst mitt manus idag heller, precis som jag trodde att det skulle bli. Men som tur väl är så är tid det enda vi får ny av precis hela tiden. Den vi får måste vi använda på det sätt som känns bäst och ger mest glädje just då. Prioritering kallar vi det populärt. I dag har jag prioriterat promenad, vila och mys med familjen i tv-soffan. Vi hade en riktigt lyckad fest igår innehållande alla önskade ingredienser. Sådana kvällar/nätter gör en ganska så trött dagen efter. Söndagar är mysdagar. Så får det vara, för så vill jag att det ska vara.

I morgon är det däremot en annan dag, måndag. Den gilla jag, då ska jag börja läsa mitt manus en andra gång högt för mig själv. Sedan måste jag få ihop det där lysande följebrevet också. Lite läskig är just den här delen i skrivandet, men också alldeles, alldeles underbar!

Att fixa en fest

kan innebära mer eller mindre jobb.



Nej, den här har jag inte gjort idag. Men det skulle vara kul att kunna. Det får bli någon gång i framtiden, när jag har oändligt med tid över. Typ, när helvetet fryser till is!! :D

Men jag har lagat mat i alla fall. Créme Ninon, som blivit en favorit hemma hos oss. Sedan en gryta med fläskfilé och kryddiga korvar som kommer att serveras med ugnsbakad potatis. Till efterrätt blir det daimtårta. Det kan nog bli bra! Vi blir 8 vuxna och 10 barn. Fullt ös med andra ord. Vi ska umgås, äta, leka och dansa. Jag längtar redan!

Läsandet fick därmed vänta, även om manushögen ligger på fåtöljen bredvid min säng och frestar mig hela tiden. Hur kul festen än kommer att vara så ser jag fram emot morgondagen, då jag ska börja läsa. Hoppas jag. Hos oss kan man aldrig riktigt vara säker på sådana saker som egentid.

Nu blir det förfördrink med maken, innan gästerna kommer. Nu börjar partyt!



Jag älskar att dansa. På en fest förra året var det en tjej där som var dansare, och hade dansat bakom Tina Turner, som tyckte att jag dansade grymt bra. Vad sägs om det va!!?? Jag kände mig stolt som en tupp. Anyway, jag ÄLSKAR att dansa och har gjort det så länge jag kan minnas. Jag började gå ut på disco när jag var 14 år och har inte slutat dansa sedan dess. Det var på den gamla goda tiden då det var disco på riktigt! Jag var en äkta discobrud som hade som mål att någon gång få dansa på Studio 54 i New York. Jag var lite för ung och missade hela den grejen. Då ville jag starta ett eget Studio 54 tillsammans med mina kompisar i Karlskrona. Drömmar, drömmar, drömmar! En del blir uppfyllda och en del inte. Nu har jag en helt annan dröm!