Wow

vilket party.

Jag känner mig varm och lycklig fortfarande. Trots en inte så bekväm hemfärd, sittandes väldigt trångt och varmt på ett nattåg tillbaka till Skåne, så känner jag mig så nöjd och upprymd fortfarande. Självklart fick jag krama Simona, som ju är så vacker och bubblande glad. Jag fick äta exklusiva snittar och dricka både bubbel och vin, jag fick höra Simona och Christopher O´Regan diskuteras bokens tema och medeltiden, särskilt vad gäller kärleken då och nu, men framför allt fick jag mingla med flera underbara bloggvänner som jag fått under tiden som jag bloggat. Det var så underbart fantastiskt och helt otroligt inspirerande. Tänk att ni faktiskt finns på riktigt! Nu vill jag bo närmare Stockholm så att jag kan mingla med er hela tiden.

Det första som mötte mig när jag kom ut från stationsbyggnaden.  Yay Simona, så häftigt!

 

 

Vilket fantastiskt gäng, det var SÅ kul att få träffa er.

Och så fick jag min första goodiebag. Nice! 

Nu ska jag äntligen få läsa Betvingade av Simona Ahrnstedt.

Och nu är jag redo för en helg på härliga västkusten. Kan en enda vecka bli mycket bättre än att få gå på en tjusig och så rolig releasefest och sedan få andas salta vindar på västkusten. Tror inte det!

Ganska packad

ja, alltså, jag har packat inför morgondagens resa till den fantastiska releasefesten. Det mesta är fixat men jag undrar lite hur jag ska kunna känna igen och hitta alla fina bloggvänner där. Jag antar att det inte bara är vi där. Det ska bli så, så kul!

I förmiddags hade jag den mest sällsamma upplevelsen. Normalt sitter både maken och jag hemma och jobba och vi har dessutom alltid haft minst ett barn hemma sedan den första föddes för femton år sedan. I morse lämnade maken barnen i skolan och åkte sedan till mina föräldrar och hjälpte dem med ett trädäck. Själv var jag helt ensam hemma. Jag har faktiskt ingen aning om när det hände senast. Så jag tränade, duschade och gick sedan ner för att äta lunch. Det gjorde jag ute på altanen, i solen, alldeles för mig själv. Vilken sällsam upplevelse det var. Det var helt tyst överallt och jag fick en känsla av att vara ensam på jorden. Och ändå var det så fantastiskt njutbart. Jag måste ha gjort så tusentals gånger innan barnen kom och ändå kändes det som om det var den allra första gången. En del av det nya livet.

När jag tränar

och går en timme på gåbandet så hinner jag tänka många både oviktiga och och väldigt viktiga tankar, ända tills det har gått 48 minuter och jag har ökat tempot, då försöker jag bara överleva.



Efter det så kan jag skaka loss i drägligt lugn och ro till dansen. Ända tills kettlebellpasset, då är jag säker på att jag ska dö.
  
Annars går det som en dans faktiskt.

Fast all den där tiden

som jag skulle ha att göra vad jag vill med, var är den? Det mesta får än så länge ske i huvudet. Fast där händer det å andra sidan enormt mycket.

Igår fick jag skriva lite och pyssla lite med en del andra skrivrelaterade saker. Att få skriva är att leva och aldrig märker jag det mer än när jag faktiskt skriver. På nätterna börjar alla de där fantastiska drömmarna och oväntade orden dyka upp igen. Jag anade inte hur mycket semester jag tagit ifrån orden. Nu är jag glad att få vara tillbaka bland dem igen. Den skrivande processen är både lång och strävsam och vore det inte för den stora lyckan och ruset det också ger, så skulle det kanske inte alls vara värt det. För det gäller att vara beredd att aldrig, aldrig ge upp. Jag ger aldrig, aldrig upp!

Jag tror att jag är redo nu

efter den tomhet som man ofta känner efter en lång härlig semester, vilsenheten efter att plötsligt efter 15 år med minst ett barn hemma på heltid och alla funderingar över vad som ska hända nu i livet, så tror jag faktiskt att jag äntligen är redo. Och fy tusan vad det känns spännande!

Äntligen

är jag igång med skrivandet igen. Allt tränande har fått mig att tänka i nya banor och se på hela processen klarare och kanske i lite nytt ljus. Det är dags att ta nya friska tag och ta ett steg närmare en utgiven bok. Många tankar har snurrat runt i huvudet de senaste dagarna och jag vet att jag måste lägga i en ännu högre växel för att komma vidare. Hur jag ska komma dit återstår fortfarande att se, men det börjar långsamt att klarna.

Nya ord och meningar har äntligen börja komma till mig och dem har jag skrivit ner idag. Och jag känner vad som gör mig lycklig. När orden bildar den perfekta meningen och den fulländade känslan i en händelse. Då hamnar jag i berättelsernas himmelrike, fylld av ord som behöver komma ut. Där vill jag vila nu när sommarens ljuva tid långsamt håller på att falna. Det är vad som ska hålla mig varm och lycklig under kyligare och gråare tider. Så skönt det är när korten sakta faller på plats.

Alla böcker

som jag har läst i vår och sommar hade jag tänkt skriva lite om, men jag kommer aldrig dit. Idag har jag shoppat istället. I vårt stora shoppingcenter. Det är inte fel det heller.

Dottern shoppade ur det sista av sommarrean på 70% off. Perfekt! Själv fick jag tag på det mesta jag hade tänkt mig. Så nu är det kvällsmys. Lillkillen är så trött på kvällarna efter den fösta veckan i förskoleklassen så han ska nog snart sova. Vi andra får hitta någon bra film att se.

Upp och hoppa

det är fredag och dags att dansa. Det är första helgen det här läsåret och jag hoppas att ni inte slöat till allt för mycket under sommaren. Kanske behöver vi fräscha upp våra danskunskaper lite nu så här i början. Därför kör jag igång fredagsdansen med den här informativa videon. Nu kör vi igång helgen!



Mitt skrivande liv börjar så sakta vakna till liv igen. Under mina träningar har jag kommit på en lite kul grej som jag ska testa med mitt andra manus. Jag hoppas att det kommer att bli bra. Hur som helst så känns det som om kreativiteten börjar komma tillbaka, det gör mig lycklig! Även tankearbete är en del av den skrivande processen.

Om jag tränar på gym

nej det gör jag inte, där går gränsen för min prioritering av tid. Hur mycket jag än vill träna, så vill inte lägga tid på att ta mig till och från en träningslokal. Men det fungerar utmärkt ändå, för när jag vaknar på morgonen så ser jag det här:

Allt jag behöver finns i mitt sovrum, gåbandet, kettlebell (i fönstret) och en mobil med spotify. När man ser detta när man vaknar är det svårt att smita undan : ) Därför börjar jag träna direkt på morgonen. Först en timme powerwalk på bandet med passande peppande musik, sedan skakar jag loss i fri dans med två omgångar av den här låten:



Efter det är det dags för ett litet kettlebellpass, det gör jag till den här låten:



En låt räcker gott och väl än så länge till kettlebells, det är grymt jobbigt. Sedan kör jag lite skön linedance till den här låten, två gånger kör jag den också:



Så är det då dags att avsluta med lite skön stretching. Det gör jag till den här:



Efter det känner jag mig nöjd med ett härligt blandat träningspass.

Releasefest

fast inte min egen. Jag är bubblande lycklig över den fantastiska inbjudan som jag har fått. Det är Simona Ahrnstedt som har releasefest för sin nya bok Betvingade. Inbjudan låg i min brevlåda när jag kom hem ifrån min ljuvliga semester. Klart man måste gå! Tack finaste Simona!

Det var inte helt lätt att få ihop den här resan dock. Jag måste åka över dagen för att vi ska bort över helgen direkt efter. Jag har haft en hel del ångest och undrat över om det är helt galet att åka tåg fram och tillbaka samma dag för en och en halv timmes releasefest. Samtidigt har jag bestämt mig för att göra allt roligt jag kan och att leva nu, så jag åker. Självklart! Jag har bestämt mig för att det inte är galet alls utan det roligaste, mest spännande och det absolut bästa jag kan göra.

Och jag är superduperjättenervös. Hur gör man, vad gör man och vad ger man författaren i present? Och så ska man träffa en massa härliga människor som man vet vilka de är, men de vet lite eller inget om mig. Spännande och helt galet läskigt!  Jag känner mig som om jag var tolv år igen och undrar vad alla de andra ska tycka, tänk om de inte gillar mig alls (superdumt jag vet, jag trodde att jag kommit lite längre vid det här laget : ) ). Så ni som ska dit och kan det här redan, be kind! : )

Just do it

Mitt fat camp i egen regi har börjat idag. Vilken bra start på den första dagen som lillkillen gick hela förmiddagen i skolan. Och det är dags. För länge sedan. Med mina shitty genes, fyra förlossningar, femton år med minst ett barn hemma på heltid, förkärlek till god mat och ett evigt jagande efter egen tid är tiden till slut kommen. Idag har jag tränat stenhårt, ätit mycket mindre än jag önskar och fått nytt perspektiv på livet. Min hjärna kämpar ständigt med att hitta vägen som gör att man kan njuta av god mat utan att kroppen suger i sig varje liten ynka kalori. Men tills jag hittar den vägen så är det hårdhandskarna (rosa såklart) som gäller.

Kroppen har verkligen fått veta att den lever idag, då jag låtit pulsen gå upp långt över föreslagen nivå för min ålder, när gångbandet fick gå varmt. Men jag är inte min ålder, jag är jag. Sedan har jag kört lite kettlebell och linedance också. Riktigt härligt faktiskt. Who would have thought? : )

Jag använde mig av den låt som har en mycket stor betydelse för mig som spark i rumpan, den tar mig ur den djupaste deppighet när det behövs och den är ett musikaliskt lyckopiller för mig. Den finns definitivt med i the soundtrack of my life. My man Tiesto, The Elements Of Life, you just gotta love that face.

Jag trodde

att jag hade världens coolaste och mest trygga barn i nästyngstingen men jag får nog säga att lillkillen är ett snäpp coolare. Han har inte visat så mycket som en antydan till oro eller nervositet inför skolstarten i förskoleklassen. Det var bara självklart att han nu skulle börja skolan och så var det med det.

Det gör mig både varm i hjärtat och glad att jag har så trygga barn. Nu är skolan igång för alla våra barn och det blev en rivstart med matsäck med till äldsta killen redan i morgon. En oändlig mängd papper att fylla i, jag fattar inte att det ska behöva göras varje år och till varje barn, oftast gäller ju samma sak för alla syskon och varje år. I övrigt har jag mest lullat omkring och försökt hitta rätt i min nya tillvaro. Det går sådär, jag känner mig lite vilsen ännu. Men det kommer efterhand, det är bara att långsamt vänja sig vid allt det nya.

Det är ju inte precis som om jag inte har något att göra, snarare så mycket att jag blir handlingsförlamad över att inte veta var jag ska börja. : )

Det var aldrig meningen

att jag skulle ta ledigt så länge, men när jag väl hade börjat och jag fullkomligt frossade i semester så gick det av bara farten. Oj vad jag har njutit av min sommar och nu lider jag av lätt post-semester-depression.

Imorgon börjar verkligheten på riktigt igen och jag vet inte om jag är riktigt redo. Lillkillen börjar i förskoleklass och alla mina små telingar kommer att vara borta på dagarna. Nu börjar ett helt nytt kapitel i vårt liv.

Det är ju som det ska vara, det gäller bara för mig att vänja mig och hitta en helt ny vardag. Och får jag bara vänja mig så inser jag att det är ny tid jag får, ny tid att göra det jag vill göra för mig själv. Skriva, skriva och skriva. Nej, jag tänker inte göra något "riktigt" med mitt liv alls. Inte än, för det oriktiga, det som inte räknas på riktigt är precis vad jag vill göra helst av allt just nu. Skriva. Det kommer att hjälpa mig att hantera den nya vardagen alldeles utmärkt. Så nu kör jag igång mitt nya liv. Inte alls förbättrat på något sätt, jag kommer att sakna det långa morgonmyset med lillkillen något förfärligt, jag kommer att sakna hans små legoblommor och urklippta hjärtan som han ständigt har gett mig. Jag kommer att sakna en massa saker, men det kommer nya saker, nya mysstunder och nya saker som ska berättas av en bubblande, ivrig 6-åring. Nu kör jag igång det nya fantastiska livet med växande barn och så många spännande saker att göra och hinna. Hoppas att ni hänger med mig. : )

A happy, happy

birthday!



Ett stort GRATTIS på din födelsedag, min älskade nyblivna 8-åring!