Just do it

Mitt fat camp i egen regi har börjat idag. Vilken bra start på den första dagen som lillkillen gick hela förmiddagen i skolan. Och det är dags. För länge sedan. Med mina shitty genes, fyra förlossningar, femton år med minst ett barn hemma på heltid, förkärlek till god mat och ett evigt jagande efter egen tid är tiden till slut kommen. Idag har jag tränat stenhårt, ätit mycket mindre än jag önskar och fått nytt perspektiv på livet. Min hjärna kämpar ständigt med att hitta vägen som gör att man kan njuta av god mat utan att kroppen suger i sig varje liten ynka kalori. Men tills jag hittar den vägen så är det hårdhandskarna (rosa såklart) som gäller.

Kroppen har verkligen fått veta att den lever idag, då jag låtit pulsen gå upp långt över föreslagen nivå för min ålder, när gångbandet fick gå varmt. Men jag är inte min ålder, jag är jag. Sedan har jag kört lite kettlebell och linedance också. Riktigt härligt faktiskt. Who would have thought? : )

Jag använde mig av den låt som har en mycket stor betydelse för mig som spark i rumpan, den tar mig ur den djupaste deppighet när det behövs och den är ett musikaliskt lyckopiller för mig. Den finns definitivt med i the soundtrack of my life. My man Tiesto, The Elements Of Life, you just gotta love that face.

Mat, mat, mat

och åter mat! Oj vad det lagas mat här hemma. Och man undrar lite, blev det här plötsligen en matblogg?!?



Idag har det blivit:
Focaccia och det blev mycket gott.

Spicy ostbollar som det ska vara en citrusskmakande körvelchutney uppe på, man får tänka sig den, men den är otroligt god. Mmmm!

Två stycken marinader, varav en ska vara i kycklingen som jag också stekt idag. Sedan hann jag med att göra tunnbrödrullar med skinkröra, med god torkad skinka och philadelpiaostblandning, det blev också mycket gott.

Nu är jag:
Svettig
Trött
Orkeslös
Less på mat
Inte en sådan rolig mamma
Inte en sådan rolig fru
En som längtar innerligt efter semester

I morgon börjar gästerna dyka upp. I kväll ska jag sitta i fotbad och dricka vin och se på någon romantisk film, eller något spännande, om maken får bestämma. Fast han somnar snart och då övergår dottern och jag till att se romantisk film.

As for the party. Time is running out, här med Muse.

Kroppkakor

Nu ska vi ge oss iväg till min mamma som bjuder på kroppkakor idag. Jag älskar kroppkakor och det var faktiskt min favoriträtt när jag var liten. Det är ju lite pyssel med den rätten, men sedan kan man njuta desto mer. Min mormor gjorde kroppkakor en dag i veckan när hon var ung. Hon hade 9 barn så det blev säkert en och annan kroppkaka gjord hemma hos henne. Hon rev potatisen på ett rivjärn för hand och eftersom jag vet hur mycket tid det tar även med bättre hjälpmedel, så kan jag inte annat än att vara imponerad över hennes hårda arbete. Det var ett bra tag sedan jag åt det nu, så det ska bli riktigt gott.

Bilden är lånad från nätet.

Lycka är....

Jag blir så lycklig när jag märker hur mycket mer av det vi försöker att lära våra barn verkligen går in och fastnar.

I går skulle våra två äldsta barn, på eget initiativ, för första gången bestämma och laga maten helt själva. De pysslade och donade i köket och jag hjälpte bara till lite med kryddningen av såsen. Det är inte lätt att få till en måltid med tre rätter i rätt ordning så att allt håller sig varmt. Att beräkna hur lång tid allt tar är inte heller helt lätt så det fick bli middag á la medelhavet, dvs en ganska sen middag :) Vi skulle klä om och möttes sedan av barnen som tog emot med handuk över armen och blev visad till vår plats. De hade skrivit ut ett fint menyblad som vi kunde titta på. Till förrätt fick vi avocado med räkor och citronmajonnäs. Till varmrätt lax med pressad potatis och kokos- limesås, lättkokta morötter och gurka. Till efterrätt blev det lite kaos, som sig bör då och då för kockar, då det visade sig att vi inte hade någon vaniljglass hemma. Det blev istället en liten fruktcoktail med vindruvor och jordgubbar garnerat med chokladsås och en valfri glasspinne. Supergott!!

Barnen fick välförtjänt högsta betyg, på "Halv åtta hos mig" sätt med en stor 10 poäng skylt som vi höll upp. Mina barn var så stolta och lyckliga över vad de åstadkommit.

Jag blir så rörd av hur mycket barnen kan. Man kan inte annat än att bli lite stolt över sig själv också, som väglett dessa duktiga, underbara juveler. Så lycka för mig är när jag ser att allt det jag försöker att lära mina barn faktiskt inte bara går in och ut när jag säger det utan att det faktiskt stannar där. Att det lagras efter hand och kan tas fram och användas när de vill och behöver det. Underbart!!