Ganska packad

ja, alltså, jag har packat inför morgondagens resa till den fantastiska releasefesten. Det mesta är fixat men jag undrar lite hur jag ska kunna känna igen och hitta alla fina bloggvänner där. Jag antar att det inte bara är vi där. Det ska bli så, så kul!

I förmiddags hade jag den mest sällsamma upplevelsen. Normalt sitter både maken och jag hemma och jobba och vi har dessutom alltid haft minst ett barn hemma sedan den första föddes för femton år sedan. I morse lämnade maken barnen i skolan och åkte sedan till mina föräldrar och hjälpte dem med ett trädäck. Själv var jag helt ensam hemma. Jag har faktiskt ingen aning om när det hände senast. Så jag tränade, duschade och gick sedan ner för att äta lunch. Det gjorde jag ute på altanen, i solen, alldeles för mig själv. Vilken sällsam upplevelse det var. Det var helt tyst överallt och jag fick en känsla av att vara ensam på jorden. Och ändå var det så fantastiskt njutbart. Jag måste ha gjort så tusentals gånger innan barnen kom och ändå kändes det som om det var den allra första gången. En del av det nya livet.

Jag trodde

att jag hade världens coolaste och mest trygga barn i nästyngstingen men jag får nog säga att lillkillen är ett snäpp coolare. Han har inte visat så mycket som en antydan till oro eller nervositet inför skolstarten i förskoleklassen. Det var bara självklart att han nu skulle börja skolan och så var det med det.

Det gör mig både varm i hjärtat och glad att jag har så trygga barn. Nu är skolan igång för alla våra barn och det blev en rivstart med matsäck med till äldsta killen redan i morgon. En oändlig mängd papper att fylla i, jag fattar inte att det ska behöva göras varje år och till varje barn, oftast gäller ju samma sak för alla syskon och varje år. I övrigt har jag mest lullat omkring och försökt hitta rätt i min nya tillvaro. Det går sådär, jag känner mig lite vilsen ännu. Men det kommer efterhand, det är bara att långsamt vänja sig vid allt det nya.

Det är ju inte precis som om jag inte har något att göra, snarare så mycket att jag blir handlingsförlamad över att inte veta var jag ska börja. : )

Det var aldrig meningen

att jag skulle ta ledigt så länge, men när jag väl hade börjat och jag fullkomligt frossade i semester så gick det av bara farten. Oj vad jag har njutit av min sommar och nu lider jag av lätt post-semester-depression.

Imorgon börjar verkligheten på riktigt igen och jag vet inte om jag är riktigt redo. Lillkillen börjar i förskoleklass och alla mina små telingar kommer att vara borta på dagarna. Nu börjar ett helt nytt kapitel i vårt liv.

Det är ju som det ska vara, det gäller bara för mig att vänja mig och hitta en helt ny vardag. Och får jag bara vänja mig så inser jag att det är ny tid jag får, ny tid att göra det jag vill göra för mig själv. Skriva, skriva och skriva. Nej, jag tänker inte göra något "riktigt" med mitt liv alls. Inte än, för det oriktiga, det som inte räknas på riktigt är precis vad jag vill göra helst av allt just nu. Skriva. Det kommer att hjälpa mig att hantera den nya vardagen alldeles utmärkt. Så nu kör jag igång mitt nya liv. Inte alls förbättrat på något sätt, jag kommer att sakna det långa morgonmyset med lillkillen något förfärligt, jag kommer att sakna hans små legoblommor och urklippta hjärtan som han ständigt har gett mig. Jag kommer att sakna en massa saker, men det kommer nya saker, nya mysstunder och nya saker som ska berättas av en bubblande, ivrig 6-åring. Nu kör jag igång det nya fantastiska livet med växande barn och så många spännande saker att göra och hinna. Hoppas att ni hänger med mig. : )