Fast all den där tiden

som jag skulle ha att göra vad jag vill med, var är den? Det mesta får än så länge ske i huvudet. Fast där händer det å andra sidan enormt mycket.

Igår fick jag skriva lite och pyssla lite med en del andra skrivrelaterade saker. Att få skriva är att leva och aldrig märker jag det mer än när jag faktiskt skriver. På nätterna börjar alla de där fantastiska drömmarna och oväntade orden dyka upp igen. Jag anade inte hur mycket semester jag tagit ifrån orden. Nu är jag glad att få vara tillbaka bland dem igen. Den skrivande processen är både lång och strävsam och vore det inte för den stora lyckan och ruset det också ger, så skulle det kanske inte alls vara värt det. För det gäller att vara beredd att aldrig, aldrig ge upp. Jag ger aldrig, aldrig upp!