.

.

tisdag 26 juli 2011

I min värld

går livet långsamt och jag lever som i en bubbla.


Det börjar långsamt bli bättre. Det var mycket länge sedan som jag var så sjuk som jag varit den här gången. Kroppen har reagerat mycket märkligt och mina sinnen verkar ha slagits ut. Inte alla men smak och känslan i kroppen. Den känslan som är min har varit borta. Jag har lite grann levt i ett ingenting. Trist. Nu är jag verkligen på väg att bli bättre igen. Hostan har avtagit ordentligt. Jag sov riktigt gott i natt. Det hjälper. Nu är min lillkille sjukast och det känns ännu värre än att vara sjuk själv. Jag vill bli riktigt frisk så att jag kan ta hand om honom. Det är hemskt att se sina barn sjuka. 

Jag vill känna mig som jag igen. Jag vill känna livet och glädjen rusa runt i mina vener igen. I dag kom solen fram. Äntligen! Den har varit frånvarande alldeles för länge. Det hjälper. Jag har andats frisk varm luft igen. Sett världen utifrån. Jag är extremt svag men hoppas kunna komma i form nu när jag känner mig bättre.

Jag längtar efter orden. Efter berättelserna. Jag väntar otåligt på mitt mycket försenade lektörsutlåtande. Jag vill göra min första roman så bra som det är möjligt med hjälp av lektörens ord. Jag vill komma vidare med den. Min dator har totaldött. Det är inte bra. Hoppas att maken kan rädda den. Jag hoppas att jag ska orka få in mina sista ändringar i mitt andra manus innan vi åker på våra två sista semesterveckor. Kanske i morgon. Då får jag se orden igen. Kanske kan det hjälpa mig hitta tillbaka igen. Kanske är det bara så att både min kropp och min själ behöver vila lite till. Då får det vara så. Jag vet att de snart kommer tillbaka till mig. Orden. Nu när vi trivs så bra tillsammans så kan inget skilja oss åt igen. Inte under någon längre tid. Snart ska vi dansa tillsammans igen. Jag och orden.


Allt är bra. Jag har alla som jag älskar nära mig. Det finns inget i mitt liv som inte går att fixa. Alla har inte den turen. Så jag vilar och ser fram emot att få njuta av våra sista två semesterveckor. Var tog all tiden vägen. Precis som varje sommar så går det alldeles för fort. Det är så mycket sommar att ta in. Att lagra i sinnet. Jag måste ut och fylla minnet med allt det härliga. Allt det somriga. Så jag måste vila fort. Samla krafter för att kunna omfamna all den sommar som finns kvar. Jag hoppas att den blir härlig. Västkusten är liv. Havet omger oss under vår semester där. Det ska bli skönt att få samla kraft där. Hitta ord. Min andra roman utspelar sig där så jag ska känna in min berättelse i allt som finns där. Leva den där. Det ska bli riktigt spännande.


7 kommentarer:

  1. Så glad jag blir över att det äntligen har vänt och att du kan nosa på ditt riktiga jag.

    Tänk vilken osis du haft med lektörsutlåtandet - hoppas det kommer snart och att du får ett bra underlag att jobba vidare på.

    Orden och du kan väl aldrig ta olika vägar - det skulle förvåna mig enormt ... snart är du på banan (tangentbordet) igen.

    Stor kram

    SvaraRadera
  2. Ebba:
    Ja, nu vill jag bli frisk och att mina killar blir friska igen.

    Det blev inte riktigt som jag tänkt mig med lektörsutlåtandet men jag hoppas att jag snart får det så att jag kan jobba vidare med mitt första manus. Det börjar kännas tungt att vänta nu :(

    Nej, orden och jag ska aldrig skiljas åt någon längre stund :)

    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Anneli, jag tror att du är på gång tillbaka. Det låter så!

    SvaraRadera
  4. Ett riktigt stort krya på dig...
    Kram !

    SvaraRadera
  5. Usch, det låter som en riktigt jobbig period. Hoppas att du snart är frisk och känner livet i dig igen!
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Det är verkligen en riktig dunderbacill du har åkt på vännen. Din stackare! Men det låter som du är på väg rätt håll nu. Som att din kropp håller på att vinna kampen. Heja dig! Snart är du tillbaka på fötter igen och full av livskraft.

    Krya på dig och stora kramar till dig

    SvaraRadera
  7. Åsa:
    Ja, nu är jag verkligen på gång och det är härligt :)

    Mia:
    Tack, gulliga du! Nu är jag äntligen på gång igen.
    Kram!

    Maria:
    Ja fy, det har varit riktigt jobbigt, men nu är jag på rätt väg igen.
    Kram!

    Lotta:
    Tack gulliga du! Ja, det var en riktigt elak sjukdom som vi drog på oss. Extra tråkigt när det är sommar och semester. Nu är jag på gång igen och kraften kommer långsamt tillbaka.
    Kramar!

    SvaraRadera