.

.

söndag 29 januari 2012

Om att lära om


Dagens horoskop säger mig detta:

You’re a family-oriented sign, Cancer, which sometimes makes it hard to go your own way, no matter how much you want to. If you find yourself acting more in line with the way your family or close friends expect you to act, rather than seizing your independence and power, check yourself. Isn’t it time you stepped truly into yourself? Today, drop the expectations and the pressure, and just be. Love your family, but don’t let them run your life.



Det blev ett både längre och djupare inlägg än jag hade tänkt mig idag. För det jag skulle skriva om var att småkillarnas basketträning går utmärkt och alla är imponerade över hur duktig och fokuserad lillkillen, som egentligen är för liten för att börja spela ännu, är. Det är så roligt! Den nya skolan fungerar redan utmärkt och det bästa betyget är barnens glädje och dottern som sa att hon var så lycklig för att hon nu går i en magiskt bra skola. Hon var i stort behov av större utmaningar. Även på kattfronten går det framåt och vi har några kullar på gång som kan innehålla just vårt lilla gosetroll. Det ser vi mycket fram emot.

Här är en bild på mamman till en av kullarna som liten, som jag har lånat här på deras hemsida:

28 kommentarer:

  1. Snart dags för gosetrollets hemkomst<3
    Eller ja, förhoppningsvis då^^
    Hoppas att det går fort så vi slipper vänta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får vi verkligen hoppas! :)

      Puss och kram!

      Radera
  2. Vad härligt att höra att ni fortfarande älskar varandra och att din äventyrsådra blev respekterad! Mer sådant! Min rycker och sliter samtidigt som jag vill vara på en och samma plats för sonens skull. I mitt moderskap vill jag göra allt för mitt barn, i min kvinnoroll vill jag iväg! Och som du säger, skrivandet är en fantastisk källa till att få resa och upptäcka, även vid sitt eget köksbord. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör vi verkligen! Maken och jag förundras ibland över den stora kärleken som finns kvar efter snart 30 år!? :) Respekten och att bli lyssnad på är otroligt viktigt. Vi försöker att respektera varandra.

      Du måste ha en fruktansvärt jobbig sits, jag kan inte ens föreställa mig den. Jag kan bara föreställa mig hur du förbannar dina val då och då. Även om det inte går att göra något åt dem i efterhand. Utom ditt barn förstås, han skulle aldrig gå att ångra, det förstår jag mer än väl. Jag tycker att du är så fruktansvärt stark. Jag tycker att du uttrycker det så väl med att moderskapet vill sitt och jaget sitt. Ibland är de svåra att förena men ändå gör man det. Skrivandet tar en på en del av de äventyr man längtar efter :)

      Radera
  3. Vad starkt av dig att dela med dig dina tankar. Tack att vi får ta del av dem.

    Det rycker i våra äventyrsådror också, men pga äldsta barnet (som är hos pappa varannan vecka) så blir det svårare att flytta, eller ens bara ta ett års "time-out" som ni gjorde. Jag vill, maken vill, men tyvärr funkar det inte som vi vill... :( Kanske vi hittar en lösning på ett annat sätt så småningom.

    Hoppas att ni får ert lilla fluffiga troll snart.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Jag vet inte riktigt hur det gick till, det var nog bara ord som ville ut :)

      Ni har också en svår sits som får er att vara tvungna att välja bort era önskningar. Sådant är livet ibland, men en gång tar vi revansch på livet :)

      Vi ser mycket fram emot ett litet fluffigt troll hemma hos oss.

      Kram!

      Radera
  4. Vissa människor föds nog med en seglarsjäl - och den största lyckan måste vara att kunna bejaka den utan att behöva försaka den trygga hamnen. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du hittar den vackraste beskrivningen på hur det kan vara. Och hur det är för mig. Det lustiga är att maken och jag seglade tillsammans i 20 år och det var en helt fantastisk frihet. En som vi levde i under sex veckor varje sommar. När vi väntade det tredje barnet bestämde vi oss för att pausa seglandet ett tag, men känslan finns kvar i våra själar.

      Radera
  5. Vilket fint och personligt inlägg! Själv väntar jag fortfarande på den stora kärleken. Har nog haft lite svårt att kompromissa ibland. Får ta lärdom av dig och inse att man inte kan stämma på alla punkter, men att det kan bli väldigt bra ändå :) Vad spännande att ni går i väntans tider (i väntan på gosetroll då alltså). Själv har jag tre katter, varav en, Signe, är en norsk skogskatt-mix. Snacka om troll! Som ett enda svart lurv! Så söt! Vad vore livet utan djur? Förfärligt om du frågar mig. Mina katter och hundar är min familj och helt ovärderliga. Ha en fin kväll, kram Lina.
    skrivarlya.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Livet blir inte alltid precis som vi tänkt oss. Men ibland kan det bli mycket, mycket bättre! :)

      Att kompromissa tror jag är en nödvändighet, till en viss gräns förstås.

      Väntan känns mycket jobbig ibland. Men vi hoppa på tillökning i familjen alldeles snart!

      Kram!

      Radera
  6. Jag är också en person som trivs bäst på resande fot och på nya platser. Jag längtar alltid bort till någonting annat. Det är precis som du skriver jättejobbigt. Jag känner mig uttråkad och känner det som att jag kastar bort mitt liv på att sitta här och må dåligt. Hade jag bara haft råd så hade jag rest jorden runt!Bott lite här och där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två själar i en tanke! :)
      Jag hoppas att också du har hittat ro någonstans :) Tills vi kan resa hela jorden runt, minst en gång! :D

      Radera
  7. Fint och tänkvärt inlägg, som så ofta hos dig. Det är inte lätt att hitta den perfekta balansen i livet... Kram!

    SvaraRadera
  8. Tack snälla du! Det var bara ord som kom på något sätt :) Det känns som om det var mycket länge sedan jag hade sådana känslor nu och jag är så lyckligt lottad som faktiskt har hittat pure bliss! :) Men kanske, bara kanske, kan mina tankar få någon annan att tro på den där balansen som är så svår att fånga. Men inte omöjlig, aldrig omöjlig!
    Kramar!

    SvaraRadera
  9. Tack för att du delade med dig! För det är viktigt att också få vara sig själv! Jag och maken är också olika på det sättet. Han är mer fötterna på jorden och jag vill upp och flyga, se världen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är viktigt att få behålla sig själv, även när man blir två. Man kan definitivt vara olika, bara man respekterar varandra.

      Radera
  10. Visst tar det ett tag innan man jämkat ihop sig som par och fått de flesta bitarna i livspusslet på plats. Det tycks mig som ni lyckats med det så att ni båda är nöjda och lyckliga. Faktiskt inte alla som klarar det. /Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tar ett tag, och längre om man inte står på sig och alltid är sig själv. Vi hjälps åt och försöker att göra det bästa för oss båda. När kärleken är tillräckligt stark så löser man alla problem, tillsammans :)

      Radera
  11. Du berör med dina ord Anneli, det är alltid svårt när man vill olika saker. Jag blir glad över att du fick ditt år utomlands och hoppas att du kommer iväg på fler äventyr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack snälla du! Att få ihop nya äventyr är inte helt lätt med jobb och fyra barn. Men tankarna finns där alltid. Så fort det fungerar på alla fronter så sticker vi igen :)

      Radera
  12. Vad härligt med det där året, och att det gav den förändring du behövde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var både härligt och inspirerande.

      Radera
  13. Känner igen precis det du beskriver, och jag tror alltid att det är värt att försöka hitta balansen snarare än att radera ut sig själv för att bli "normal". Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att hitta balansen tror jag är nödvändigt, annars tror jag aldrig man kan hitta lugn och harmoni. Då kommer man alltid att leva med en längtan som gnager. Normal! Vem vill vara normal? Det känns lite trist faktiskt : )

      Radera
  14. Så fint att du fick ner de här orden och att vi fick dela dina tankar:)

    Själv trodde jag aldrig att mitt ressug skulle gå över. Ibland, sedan barnen blivit vuxna blev det långa resor flera gånger om året. Någon gång tillsammans med dem. Vissa resor gjorde jag ensam, inget hindrade min lust.
    Men så kom vändpunkten för 10 år sedan. Köpte en hund, köpte hus och flyttade till Dalarna, köpte en hund till och fick barnbarn.
    Hundarna kunde jag inte tänka mig att lämna på pensionat, ville semestra med dem i Sverige, så har det förblivit ... och barnbarnen drog mig från Dalarna tillbaka till Stockholm.
    Det är för mig bara trevligt att omprioritera vad som tidigare varit det viktigaste - resor mm.

    Tänk att du funnit skatten, skrivandet, i ditt liv och det på Mallorca - ön som är ön oxå i mitt eget hjärta.

    Blir spännande och gosigt med kissemissen sedan. Lycka till med den när den kommer!

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, en del ord bara tränger sig ut! : )

      Jag undrar om min vandrarlust någonsin kommer att avta? Fast det bästa är omväxlingen. Lite av varje tror jag gör själen glad.

      Vad kul att få veta hur det kom sig att du flyttade från Dalarna och tillbaka Stockholm igen.

      Skrivandet är en stor del av att jag mår så bra hela tiden. Det är en sådan enormt stor lycka att få skapa världar och leva bland orden. Och Mallorca, som vi delar kärleken till, finns ju kvar när jag behöver det. Det tar bara ungefär två timmar att ta sig dit : )

      Tack! Vi ser mycket fram emot gos med kattunge :)

      Kramar!

      Radera
  15. Hummm ... hm ... du skulle bara veta vad som hände under tiden jag väntade på att min lägenhet i Stockholm skulle bli färdigbyggd ...

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skulle jag verkligen vilja, nu när du har slängt ut en krok : )

      Kram!

      Radera