I morse när jag vaknade hade jag en berättelse i tanken. Och den stannade kvar. Bilden ovan ger en liten, liten hint om handlingen. Den har triggats fram genom händelserna i Norge och oron över mina barn, som växer för varje fruktansvärd händelse som drabbar ungdomar därute i den tuffa verkligheten. Det är ett helt nytt grepp för mig när det gäller skrivande. Möjligen blir det en ungdomsbok. Jag får se hur det utvecklar sig. Det blir verkligen superspännande att se om berättelsen håller. Jag tror det. Om bara fantasin kan jobba i en högre växel. Nu känner jag mig frisk på riktigt. Orden har kommit tillbaka. Jay!!
Jag tror att maken lyckas rädda minnet i min dator som gav upp. Ännu ett jay!!
Idag har jag packat för i morgon åker vi till underbara västkusten. Det ska bli så härligt. Jag hoppas på sol vind och vatten. Vind och vatten finns det ju alltid förstås men lite sol och värme skulle inte skada min kropp som fortfarande är svag. Och så ska jag läsa. Och fundera över min nya berättelse. Jag kan inte med ord förklara hur skönt det ska bli. Superopti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt är väl det närmaste jag kan komma och det har jag stulit från Mary Poppins.
Nu är jag igenom! Vilken helt underbar fantastisk upplevelse. Tänk vad sjukdom kan göra för att man ska förstå hur värdefullt det är att att få vara frisk. Är man det så behöver man inte så mycket annat. Nu känner jag mig som jag igen. Jag har upplevt en del helt konstiga saker på vägen. En smått psykedelisk känsla. En känsla av att vara lite utanför sig själv samtidigt som man är fast inuti sig själv. Skumt. Men nu verkar det vara över. Och livet leker igen.
Förutom att datorn har gett upp. Det gick inte att rädda den. Kanske kan maken få fram det som finns i minnet på den. Jag hoppas på det. Det finns en del saker som jag inte gjort backup på där som jag vill spara. Så jag håller tummarna för att han kan rädda det. I övrigt blir det en ny dator. Tja, det är ju inte helt fel det heller. Jag har i alla fall sparat alla mina bokmanus och bokidéer på mitt lilla minnesstick. Det känns tryggt. Nu har jag dessutom gjort backup på dem på flera ställen. Tänk om allt skulle försvinna. Flera års arbete. Alla orden och berättelserna som är mina. Inte roligt alls.
Solen skiner ikapp med mitt humör. Det känns härligt. Jag hoppas verkligen att vi får en fin fortsatt sommar. Vi behöver det så väl. Den svensk vintern är inte att leka med. Vi behöver verkligen fylla alla våra sinnen och minnen med sol och värme. Och somriga upplevelser. Att leva mitt i allt det underbara som svensk sommar erbjuder. Att få umgås med familjen under bästa möjliga förhållanden. Att få sitta en varm dag i solstolen med ett glas kallt rosévin och läsa en bra bok. Att få tänka på ord och berättelser. Åh, vad det är härligt att leva och att vi fortfarande har mycket sommar kvar.
Det börjar långsamt bli bättre. Det var mycket länge sedan som jag var så sjuk som jag varit den här gången. Kroppen har reagerat mycket märkligt och mina sinnen verkar ha slagits ut. Inte alla men smak och känslan i kroppen. Den känslan som är min har varit borta. Jag har lite grann levt i ett ingenting. Trist. Nu är jag verkligen på väg att bli bättre igen. Hostan har avtagit ordentligt. Jag sov riktigt gott i natt. Det hjälper. Nu är min lillkille sjukast och det känns ännu värre än att vara sjuk själv. Jag vill bli riktigt frisk så att jag kan ta hand om honom. Det är hemskt att se sina barn sjuka.
Jag vill känna mig som jag igen. Jag vill känna livet och glädjen rusa runt i mina vener igen. I dag kom solen fram. Äntligen! Den har varit frånvarande alldeles för länge. Det hjälper. Jag har andats frisk varm luft igen. Sett världen utifrån. Jag är extremt svag men hoppas kunna komma i form nu när jag känner mig bättre.
Jag längtar efter orden. Efter berättelserna. Jag väntar otåligt på mitt mycket försenade lektörsutlåtande. Jag vill göra min första roman så bra som det är möjligt med hjälp av lektörens ord. Jag vill komma vidare med den. Min dator har totaldött. Det är inte bra. Hoppas att maken kan rädda den. Jag hoppas att jag ska orka få in mina sista ändringar i mitt andra manus innan vi åker på våra två sista semesterveckor. Kanske i morgon. Då får jag se orden igen. Kanske kan det hjälpa mig hitta tillbaka igen. Kanske är det bara så att både min kropp och min själ behöver vila lite till. Då får det vara så. Jag vet att de snart kommer tillbaka till mig. Orden. Nu när vi trivs så bra tillsammans så kan inget skilja oss åt igen. Inte under någon längre tid. Snart ska vi dansa tillsammans igen. Jag och orden.
Allt är bra. Jag har alla som jag älskar nära mig. Det finns inget i mitt liv som inte går att fixa. Alla har inte den turen. Så jag vilar och ser fram emot att få njuta av våra sista två semesterveckor. Var tog all tiden vägen. Precis som varje sommar så går det alldeles för fort. Det är så mycket sommar att ta in. Att lagra i sinnet. Jag måste ut och fylla minnet med allt det härliga. Allt det somriga. Så jag måste vila fort. Samla krafter för att kunna omfamna all den sommar som finns kvar. Jag hoppas att den blir härlig. Västkusten är liv. Havet omger oss under vår semester där. Det ska bli skönt att få samla kraft där. Hitta ord. Min andra roman utspelar sig där så jag ska känna in min berättelse i allt som finns där. Leva den där. Det ska bli riktigt spännande.
vad det är, men det känns dystert på något sätt idag. Jag känner mig allmänt smådeppig. Kanske är det det hemska i Norge som hänger kvar. Det har liksom lagt sig som ett svart hotfullt moln ovanför våra huvuden. Kanske är det att det bara regnar och är grått ute. Eller kan det vara att sjukdomen inte släpper sitt grepp om oss. Och så att jag väntar. Det rör sig inte ett enda ord i mitt huvud. Inte ett enda uns av berättarglädje. Inga nya historier. Det är tomt helt enkelt. Det känns sorgligt. Ensamt.
Idag har jag sett Borta med vinden med mina stora barn. Det är en fantastisk berättelse och en fantastisk film. Och jag väljer att tro på att Scarlett lyckades få tillbaka sin Rhett och att de fick tre barn och levde lyckliga i alla sina dagar. På Tara är allt möjligt. Och kärleken övervinner allt.
Eftersom jag är sjuk så följde jag minnesgudstjänsten i Oslo idag. Det var mycket vackert och mycket sorgligt. Jag vet inte varför, men det känns skönt att se maktens män visa sin sorg. Kungafamiljen i sorg. Det är som om de blir mer mänskliga då. Och det ger hopp.
Efter allt fruktansvärt som hänt, efter all sorg och alla tankar på rädslor som väcks runt ens egna barns väl och ve, så går faktiskt livet vidare. Att livet fortsätter måste vara fruktansvärt svårt att förstå för de föräldrar som mist sitt barn. Att allt verkligen fortsätter precis som vanligt. Men för oss andra är det så, och måste vara så. Själv vill jag leva ännu mer. Ännu närmare mina barn. Min familj. För man vet aldrig när livet förändras, och allt plötsligt tas ifrån en. Det enda man KAN göra är att leva livet fullt ut och inte låta småsaker få förstöra det. Det finns alldeles för många stora svåra saker för det.
Jag är fortfarande sjuk. Tillsammans med mina killar. Vi hostar så det står härliga till. Jag tycker inte om att vara sjuk själv när barnen är sjuka. Sjuka barn behöver sin mamma. Samtidigt behöver vi inte längre vara rädda för att vara nära, i rädsla över att smitta varandra. Nu kan vi mysa och kramas igen. Och hosta.
Som jag sa förut så såg jag inte mycket av Öland men tänkte dela med mig av de få trevliga synintryck jag fick.
Några kor rusade plötsligen förbi framför husbilen.
De här tog jag när jag skulle försöka mig på en promenad. Några futtiga meter kom jag innan jag fick vända. Men vackert var det.
I övrigt så regnar det och regnar och regnar. I slutet av veckan ska vi åka iväg till underbara västkusten och jag håller tummarna för att vi ska få lite avslutande härligt semesterväder.
Vilka djävulska planer som smids under tiden som vi lever våra vanliga liv. När sommaren äntligen kommit och vi njuter av allt det vackra och underbara runt omkring oss. Då slits idyllen i tusen bitar och vi får uppleva ren ondska. För jag kan inte hitta något annat ord för det. Att klä sig som en person man litar på och sedan locka till sig barn för att kallblodigt skjuta ner dem. Vad skulle man annars kalla det. Hat räcker inte på långa vägar. Jag kan bara tänka mig alla rädslor en förälder kan ha inför ett sådant läger. Det vanliga som föräldrar oroar sig över. Att deras barn/ungdomar inte ska hålla sig varma nog. Alkohol. Sex. Men detta. Det går ju inte ens att föreställa sig. Jag kan också föreställa mig den iskalla förlamande rädsla som de föräldrar kände som hade telefonkontakt under pågående jakt. Under mördandet. Jag kan föreställa mig, men vill inte för mitt liv göra det. Mitt hjärta gråter för dem som inte fick hem sitt barn levande. För dem som vakar över sitt skadade barn och för dem som fortfarande hoppas.
Jag vill inte spekulera i händelsen, men jag måste bara undra, varifrån kommer sådant fruktansvärt hat. Hur blir man någon som kallsinnigt planerar att mörda oskyldiga barn. Barn som precis börjat sitt liv på väg till att bli vuxen. Hur kan man inbilla sig att ens åsikter är värda så mycket. Så många liv. Storhetsvansinne. Att leka Gud. Eller bara helt enkelt vansinne. Jag skulle verkligen vilja veta hur en människas hjärna blir så skadad. Så totalt tom på känslor. För det är skrämmande att veta att de finns. Mitt ibland oss. Varje dag. Vi måste jobba hårdare på att sprida godhet, medmänsklighet och kärlek. Låta allt det goda kväva det sjuka och kalla hatet.
Att säga att jag har sett mycket av Öland den här veckan vore att ljuga, inte bara lite utan faktiskt helt och hållet. Det tog tre dagar efter det att vi kommit dit innan mina fötter ens nuddade Ölands mark och då kämpade jag mig några meter till toaletten. Vi åkte iväg trots att jag var sjuk, i hopp om att det snart skulle vara över. Man kan ju lika gärna ligga sjuk i en husbil som i sin säng, tänkte jag. Det var ju trots allt många som såg fram emot den här resan. Tyvärr blev jag bara sämre och kunde först bara ligga. Sedan kunde jag inte alls ligga och var vaken på nätterna. Det finns inte mycket att göra i en liten husbil under en natt. Alla andra umgicks och hade trevligt tillsammans. Jag fick höra ljudet av glädje genom en glipa i fönstret. Själv blev jag bara tröttare och svagare. Till slut började jag dock få en aning panik och att bli frisk började kännas långt bort. Jag ville bara hem. Så började småkillarna bli risiga och i natt när jag försökte sova sittande till ljudet av ösregnet bestämde jag mig för att vi måste hem.
Nu är vi hemma och jag mår bättre bara av att vara hemma. Att bli helt frisk är det nog en bit kvar till ännu, men nu känns det som om vi har tagit en bättre väg. Högt till taket och rum fyllda av luft och frihet att vanka omkring efter behag. Att kunna se på tv om man inte kan sova. Att kunna ta en dusch och gå på en toalett som inte är pyttepytteliten. Jo, det är en milsvid skillnad på att vara sjuk i en husbil och i hemmats lugna vrå.
Den här matsalen ligger i den skolan som jag gick i 8:an och 9:an. Här var jag på skoldans med temat femtiotal. Oj, vad det kändes länge sedan.
Det var den sista skoldansen jag var på. Samma kväll var två av mina bästa kompisar och dansade inne i stan, på Piraten, för första gången. De var lyriska efter den kvällen och efter det var vi inne i stan och dansade nästan varje vecka. På torsdagarna. Då var det fullt av militärerna där, och det var så spännande. Vi var bara 14 år. Det var ändå mycket säkert för oss eftersom vi inte drack någon alkohol. Jag hade tidigt bestämt mig för att inte dricka alkohol förrän jag kände mig vuxen nog att kunna ansvara för konsekvenserna av det, vilket till slut blev på min 20-årsdag. När jag inte drack så drack inte heller mina kompisar. Det gjorde att vi kunde uppleva den här tiden med ett vaket sinne och utan någon dimma fylld av glömska och elände som så många andra ungdomar gjorde och gör. Vi blev alltid hämtade av en förälder, eftersom sista bussen hem, gick redan klockan 21. Det var då min bästa och roligaste tid i Karlskrona började. En tid fylld av känslor. Kärlek, sorg, krossade hjärtan, glädje, lycka och spännande upplevelser. Så många möten med olika människor med sina olika historier med sig i kappsäcken till Karlskrona, där de skulle göra lumpen.
Den här låten spelades minst en gång varje kväll. Jag kan fortfarande känna känslan som jag kände när den spelades. Den är lika mäktig nu som då! Och mycket passanden på den tiden i Karlskrona. Numera finns det inte mycket kvar av det militära, förutom byggnaderna.
Min äldsta son är inne i en period då han tycker att det är spännande att se var maken och jag växte upp. Helst skulle han velat gå in på alla de platser där jag bott och gått i skolan. Det kändes lite jobbigt att ringa på överallt. Jag har flyttat en del. Skolan där jag gick i 8:an och 9:an var dock öppen, så jag kunde vandra omkring längs Memory Lane en stund och berätta för sonen om hur det var på den gamla goda tiden :) Vi åkte runt och tittade på alla de platser där jag bott och på alla de skolor som jag gått i. Vilken märklig minnesbank som öppnades under den turen. Jag tror att det är många med mig som har en bitterljuv känsla för sin uppväxtstad. Att växa upp är inte varken lätt eller sorglöst, men så in i baljan vad kul jag har haft i den här staden.
Björkholmen som byggdes upp av varvsarbetarna, med hjälp av stulet och överblivet material från varvet.
Brändaholm med sitt fantastiska läge och sina underbara små stugor och trädgårdar.
Rött möter blått med små molntussar i.
Svensk sommar när den är som bäst.
Svensk sommar när den kunde vara bättre.
När vi lämnade Karlskrona så visste vi att det väntade några dagar med regn och sämre väder, så vi bestämde oss för att åka hem istället för att sitta i regnet på campingen. Tyvärr så blev jag sjuk igår och känner mig allmänt trött och hängig. Det finns inte någon tråkigare period under året att vara sjuk på än under sommaren. Här hemma finns det ingen bra tillflyktsort när man är sjuk eftersom våra fönsterkillar fortfarande jobbar här. Jag har suttit lite vid datorn men har inte orkat så länge. Jag har fortfarande lite kvar att lägga in i dokumentet av mina redigeringar i mitt andra manus.
Veckan som gick, som vi tillbringade i Karlskrona bland alla mina gamla minnen, innehöll också en massa tankar angående utgivning. Tankarna snuddar allt oftare vid egenutgivning. Nu har jag till och med ett förlagsnamn som jag gillar så mycket att det blir svårt att inte använda det. Vi får se. Jag avvaktar ett tag till. Först ser jag fram emot att få det lektörsutlåtande som blivit väldigt försenat. Sedan får jag spinna vidare i mina tankar. Det kokar i grytan bland nya författare angående egenutgivning och jag blir mer och mer nyfiken på att ta tag i mitt eget öde. Vad kan förlagen ge mig som jag inte kan ge mig själv? Vad är bäst för mig? Jag hoppas kunna hitta svaren under hösten.
I morgon ska vi träffa våra kompisar, som vi ska campa tillsammans med i en vecka, i Växjö. Jag hoppas verkligen att jag känner mig bättre när jag vaknar i morgon. Så om allt fungerar som det ska så försvinner jag en stund till från cyberspace. Målet den här gången är Öland och Böda.
Så har då även jag läst En Dag av David Nicholls. Jag måste nog erkänna att jag har fått tänka en stund innan jag ville skriva något om den. Det förs en helt fantastisk dialog i nästan hela boken. Själv använder jag mig inte av så mycket dialog när jag själv skriver, och kanske är det vad som stör berättelsen för mig. Idén om att följa ett par en bestämd dag under 20 år är fantastisk. Jag älskar den typen av berättelser, och ändå når den inte riktigt fram och berör mig förrän i slutet av boken. Jag tycker ändå att den är mycket läsvärd trots mina egna funderingar, för även om det inte blir en sådan lysande läsupplevelse för mig som jag önskade, så är det fortfarande en mycket bra bok. Slutet är precis så bra som jag förväntade mig att hela boken skulle vara. Kanske hade jag bara alldeles för höga förväntningar på en sådan prisad bok.
Boken handlar om ett par som träffas och spenderar den sista natten efter sista skoldagen tillsammans. Sedan följer författaren paret samma dag under 20 år. Jag tycker att man kan känna igen sig i att växa upp och förvandlas från en sorglös ung människa till en äldre och visare modell av samma människa. Hur man ibland gör saker svårare för sig själv än man behöver göra på vägen dit. Man gör krumsprång och hopp som i efterhand känns helt osannolika och onödiga, och ändå är det väl det som är att växa upp. Det som man måste gå igenom för att överhuvudtaget kunna bli visare.
Härliga, underbara, lata semesterdagar. Just nu finns vi i Karlskrona. Nätet fungerar inget vidare så jag får ta bloggpaus vare sig jag vill det eller ej. Äldste sonen kämpade med att få nätkontakt som en extra present på min födelsedag. Min födelsedag som firades den 7 juli. Japp, precis som vanligt firar jag min födelsedag på luffen. Jag vet aldrig var jag kommer att bli firad. Rätt kul faktiskt. I alla fall sedan jag blivit vuxen.
Födelsedagen blev mysig. Uppvaktningen på morgonen med färska frallor och handplockade blommor och present, följdes av ett besök inne i Karlskrona. Mycket trevligt. När vi kom tillbaka till campingen gjordes nya försök till nätkontakt men det misslyckades. Det gjorde ingenting, jag satt istället i solen och läste tillsammans med ett (eller två) glas rosévin. På kvällen grillade vi och jag gjorde absolut ingenting. Bara njöt av att bli uppassad. Jag kunde inte haft en bättre födelsedag. Själv tycker jag att jag redan har fått världens bästa present som varar hela livet, i min fantastiska familj. De är så måna om att jag ska har en härlig och bra födelsedag.
Karlskrona är min uppväxtstad så det är alltid lika trevligt att återse den. Att vara turist i den stad som en gång var ens egen, är kul och upplysande. Jag har åkt turistbåt och sett ett fint bildspel om Karlskronas historia. Nu vet jag mycket mer om staden än jag visste när jag bodde här.
Det är extra kul att vara här eftersom min första bok, utspelar sig till största delen här i Karlskrona. Det är så många minnen som dyker upp. Nästan hela min barn- och ungdomstid. Det är så mycket roligt som jag har upplevt och självklart en del jobbigt, men överlag känner jag all den glädje som den här staden har gett mig under alla år som jag bodde här. Inte minst så träffade jag älskade maken här.
I boken finns det många ställen som finns beskrivna och som jag behöver komma till för att se om min beskrivning stämmer. Det är inte lätt att minnas alla detaljer på alla platser. Så man kan nog säga att det är en liten research resa jag gör just nu.
I övrigt är det fantastiskt vackert här. Man måste bara stanna upp och förundras över allt det underbara som Sverige erbjuder oss just nu. Är inte Sverige otroligt, osannolikt vackert på sommaren. Jag önskar bara att det inte gick så fort. Man vill bara stanna tiden en aning så att sommaren fick stanna lite längre än den får göra. Den är alldeles, alldeles för kort.
Idag blir det lite allt och ingenting. Jag har tröstshoppat lite sedan rean startade och här är mina fynd. Allt från Odd Molly.
Den första köpte jag på Tradera, vilket jag tycker känns bra både för plånboken och för miljön.
De två följande har jag köpt på rean istället.
Ja, ja, det kanske inte är så spännande, men idag var jag extra glad över mina fynd som blir lite plåster på såren. Jag fick ännu en refusering på barnboksmanuset. Tråkigt! Klart man funderar över hur och vad man ska göra för att nå ända fram. Ibland undrar man om det skulle löna sig bättre att köpa trisslotter. Fast då har jag ändå inga pengar och så får jag inte skriva, som faktiskt är det roligaste som finns. Men nog känns det lika lätt att bli utgiven som det är att vinna högsta vinsten ibland.
Sådär, nu har jag klagat färdigt! Jag struntar i trisslotterna och jobbar istället vidare i mitt anletes svett. Och svettigt är det just nu. Dessutom ”Tur eller otur. Vem vet?”
Nu har alla fönster kommit på plats och vi tänker dra iväg på semester. Vi luffar iväg i vår husbil. Äntligen, får jag nog ändå säga, även om vi har haft det förhållandevis bra och skönt även här hemma. Det är något visst med att dra iväg, bort mot solnedgången. Det ska verkligen bli fantastiskt skönt.
Detta är till dig Morran och till alla oss andra som undrar varför händer det just mig, just nu, just här?
Det här är en berättelse som ska härstamma från Kina.
Det var en gång en bonde som levde i en avlägsen by. Bonden levde tillsammans med sin fru och son i ett litet hus. Han försörjde sig genom att bruka jorden och han ägde endast en enda häst. En dag sprang hästen bort. Dagen efter kom alla bybor förbi och sa ”Vilken otur du har, du som redan är så fattig. Nu har du ingenting kvar” Bonden som var en klok man svarade bara ”Tur eller otur. Vem vet?”
Bonden som var en arbetsam man fortsatte att bruka sin jord precis som förut, dag ut och dag in. En dag när han kom hem var den bortsprungna hästen tillbaka och med sig hade den sex andra unghästar. Dagen efter kom alla bybor förbi och sa ”Vilken tur du har. Igår hade du inga hästar och idag är du den rikaste mannen i byn” Bonden som var en klok man svarade bara ”Tur eller otur. Vem vet?”
Redan samma dag hände en olycka. Bondens son ramlade av en av unghästarna och bröt båda benen. Dagen efter kom alla bybor förbi och sa ”Vilken otur du har. Din enda son. Hur ska ni klara er nu när du är den enda som kan arbeta?” Bonden som var en klok man svarade bara ”Tur eller otur. Vem vet?”
Efter några veckor besöktes byn av en general. Hans uppgift var att hämta alla unga män. Dessa skulle skickas till fronten för att delta i det pågående kriget. Men generalen ville inte ha bondens son. En blick på hans brutna ben räckte. Tur eller otur. Vem vet?
Jag vet att jag inte skulle berätta om mina drömmar men de är ju så roliga just nu. Inatt diskuterade jag med Brasse Brännström om hur mycket pengar man ska lägga på en dejt med en tjej!!!!
Det är mycket kändisar hos mig i mina drömmar just nu. Kan det vara ett tecken? :)
Ljuvliga sommardagar! Just nu är det så lätt att hitta saker som man älskar. Idag har jag slöat och läst i solen mest hela dagen. Barnen har haft vattenkrig och maken går och pysslar med allt möjligt. Vi har bestämt att det är semester trots att vi inte kommit iväg ännu. Här hemma är det lika skönt som att vara borta, om man får känna att man är ledig. Om man får göra precis som man vill. Det gör vi. Helt underbart!
Så var det det där med drömmarna igen. Är det kanske värmen som gör att hjärnan blir lite crazy? I natt drömde jag att vi bodde i en lägenhet. Adam Alsing kom hem och skulle lämna en vinst till mig. Det var ingen särskilt fin vinst, det var något litet bollspel. Men där stod han i alla fall i vårt vardagsrum tillsammans med någon annan från radio. När han skulle gå såg jag att jag hade knäppt blusen fel, det tyckte jag kändes lite pinsamt, så jag började fixa med det samtidigt som Adam tyckte att jag skulle kunna sommarvikariera på radion. Innan jag hann svara hade han gått. Typiskt tänkte jag, varför skulle jag fixa med blusen just då. Jag skulle ju absolut kunna vicka som programledare i radio, så jag skrev ett sms till Adam att jag gärna stod till förfogande. Precis när jag skrev sms:et ringde mobiltelefonen och det var en granne som tyckte att vi måste sluta spela godnattsagor på cd:spelaren så högt på kvällarna. Konstigt tyckte jag eftersom barnen visserligen hör på sagor när de somnar men med väldigt lågt ljud. Föresten varför har ni en dekal med reklam för falkärmsflygning på bilen, en sådan måste vara jättedyr, kostar den runt 2000 kronor, undrade granntanten? Själv undrade jag vad det var frågan om, vi hade ingen sådan dekal på vår bil. Jag skulle aldrig våga hoppa fallskärm eftersom jag har höjdskräck och dessutom vad har hon med att göra vad dekalen skulle kosta, om vi nu skulle haft någon? Tanten fortsatte, och föresten måste du säga till din bror.... Nu hade jag lackat till ordentligt. Så jag sa att jag inte fattade vad hon hade med allt det här att göra, och att hon dessutom har tagit fel på person eftersom jag inte har någon bror eller någon dekal på bilen eller barn som spelar sagor för högt. Sedan vakande jag.
Nej, nu får det vara slut på drömmar annars kan ju någon tro att det här är en drömblogg. Fast det är det ju också. För mig! Mina drömmar. De som jag följer när jag är vaken. Min drömblogg, med mina drömbloggkompisar :)
Ska jag vara riktigt ärlig så visste jag inte ens för en vecka sedan att de skulle gifta sig. Inte heller visste jag att det var idag. Men eftersom jag passade på att stryka tvätt idag när det inte var så fint väder så råkade jag hamna mitt i bröllopet. Jag gillar bröllop. Detta var magnifikt. Och jag tycker att de såg lyckliga ut. Jag hoppas att de får ett långt och lyckligt liv tillsammans och att den envisa, påstådda förbannelsen över Monaco äntligen ska släppa sitt grepp om dem .
Ett annat bröllop som var en otrolig händelse på sin tid. Då Alberts pappa gifter sig med hans mamma Grace Kelly. Vilken glamour. Vilken saga!
Själv lever jag min egen saga där strykning av tvätt står på ska-göra-listan. Måste, måste komma till botten i den högen. Det har inte blivit något skrivet i dag i min förtrollade värld. Men under perioden där man pendlar mellan sovande och vaken så hade jag en berättelse på näthinnan. Fast nu har jag inte längre någon aning om vad den handlade om. Det känns som om det var en bra berättelse, men vad vet man om det. Drömmar kan vara konstiga, så om man tänker sig en berättelse i ett halvsovande tillstånd, kan ingen veta om det är en berättelse som någon skulle förstå överhuvudtaget. Samtidigt. Kanske är det en väldigt bra idé att skriva en dröm och strunta helt i om det går att hitta någon röd tråd eller om den går att förstå. Helt klart ett nytt grepp :) Jag får tänka på det i morgon för nu är det tacofest som dottern har önskat. Och det är vackert väder igen.
Så är det absolut. Definitivt! Jag har inte ens fått in alla mina ändringar i mitt dokument. Och ändå, nu längtar jag efter att skriva igen. Jag har startat några manus men inget av dem lockar mig just nu. Jag vill hitta något nytt, långt in i mitt inre. Människa (jag alltså), flytta dig så att jag kan se vad jag behöver skriva! Kanske har jag blivit beroende. Jag gillar det. Ett beroende helt i min stil.
Jag bor i ett härligt stort hus i Skåne med min man och våra fyra underbara barn på 16, 13, 9 och 7 år. I den här bloggen har jag tänkt dela med mig av mina tankar och funderingar över livets alla händelser.
Jag älskar att resa och jag har bott utomlands i två omgångar. Jag läser så mycket jag hinner med fyra små älsklingar runt mig. Scrapbooking är ett annat intresse som jag tycker är avkopplande. Att pyssla och få fina fotosidor att växa fram ger en fantastisk tillfredsställelse. Jag gillar snygga kläder och skor. Inredning och vackra saker gör mig glad. Musik är otroligt viktigt i mitt liv. Och sist men inte minst har jag författardrömmar som långsamt håller på att ta form. Detta är jag i mycket komprimerad form.
