Happy New Year

Jag önskar er alla ett helt underbart nytt år!



Med fullt ös och mycket musik och dans såklart. 2012, here we come!

Hela vägen

igenom.

Nu är andra redigeringen färdig och nästa steg är baksidestext och ett följebrev. Inte helt lätt såklart, men ändå. Känslan är makalös. 72 470 ord.  Nu är det helg igen och vi har gäster till tisdag så jag vet inte när jag kan fortsätta. Jag undrar om det märks att jag smiter upp och jobbar med mitt manus på natten :) Man vill ju bara fortsätta och jobba vidare nu när det är så nära.

Om en stund kommer makens bror med familj som vi ska fira nyår tillsammans med. Det blir såklart väldigt trevligt. Och föresten ett helt nytt år, vilken grej. Det ska bli mitt år. Allt jag vill ha ska bli mitt. Det behöver inte alls vara stora saker. Harmoni och inre tillfredsställelse är gott nog! Och ett litet, litet bokkontrakt vill jag förstås ha :D Det samma önskar jag er alla! Bokkontraktet kanske inte är allas önskan förstås, men allt det andra. Nu startar snart vårt bästa år hittills!

Det är fredag. Den allra sista det här året. Vi behöver dansa oss in i det nya året. Nu kör vi i gång 2012 så att det ryker om det!

Löjligt lycklig

bland mina ord!

Jag har redigerat 60 sidor idag. Det studsar och hoppar av glädje i mitt bröst. Min text fick mig att gråta. Det måste vara bra med tanke på hur många gånger som jag redan har läst den :) Jag är alldeles snart igenom redigeringen av hela mitt andra manus. Nu måste jag börja tänka på allt det där andra igen. Lektör eller inte? Förlag eller på egen hand? En lite otålig känsla har tagit plats och jag vill mer och vidare. Mitt första manus ligger fortfarande hos ett antal förlag. Det är en lång väntan, men att ge ut själv innebär så mycket mer jobb med annat än att skriva, som är det jag verkligen vill göra. Samtidigt har man hela makten i sitt eget förlag. Berättelsen fortsätter att vara bara min egen. Maken tycker att jag ska lägga ut dem som e-bok på en gång. Men att hålla i en fysisk bok är ändå målet. Också. Det är så många nya vindar som blåser runt den här världen att det vore dumt att stanna upp och hålla emot.

Dagens skrivmusik innehåller den känslan som genomsyrar mitt manus just nu. Så nära.

Puts väck

Nu är julgranen bortstädad. Puts väck. Det gapar ett tomt hål där den stått. Vilken konstig känsla det är med alla julsaker. Först ska de in och det fyller upp hela huset på något sätt. Sedan ut och bort och allt blir som vanligt igen. Lite sorgligt och ändå en skön känsla på samma gång. Fast det är bara granen som fått lämna oss, allt annat är kvar en stund till. Lite i taget är kanske bra, så att man hinner vänja sig.

Men lyckokänslornas lyckokänsla har nått mig idag. Jag har börjat redigera i mitt andra manus igen. Jag kan inte ens beskriva hur det får mig att känna mig. Nu rör det sig igen. Allt stannade upp ett tag. Julen tog över och jag vet inte, men jag tappade lite fotfästet. Tappade bort mig själv. Nu vet jag att jag måste skriva. Utan det blir livet aldrig någonsin sig likt igen. Fattigt och utan den djupa tillfredsställelse som orden ger mig. Vilken tur det är att det bara är att skriva, inte svårare än så!

Dagens redigeringsmusik är lite våldsam. Symboliserar det jagade. Jakten och samtidigt viljan. Hoppet. Något sådant :)

En refusering och allt har rivits

Jag trodde nog att jag skulle slippa se någon refusering i mellandagarna, men icke. Det hade smugit in sig en i mailboxen trots en önskad julanda i godhetens tecken och en skön julfrid.

Men inte ska man vara bitter, allt kunde ha varit värre, mycket värre. Jag sätter på mig sydvästen i den hårda vinden i bokbranschen och stretar vidare. Om inget annat så har jag ju en gedigen samling refuseringsbrev.

Så nej, jag är inte alls varken sur eller bitter.



Nejdå, bara lite rejected, kanske lite infected men definitivt aningen ejected. Rakt upp i ett vacum i det blå där  jag funderar lite över varför, lite över om det någonsin ska bli ett ja och mycket över att ragequitta hela förlagsdelen och gå min egen väg.

Det ordnar sig alltid ...



Rivningen av pepparkakskåken gick utmärkt i alla fall. Det är vi glada för. Och gott var det. Våra två äldsta ska ha Lan-party idag. Ett pyttelitet med bara de två och några kompisar online. Då sitter de uppe så länge de orkar eller tills deras mamma tycker att det räcker. Halv fyra på natten blev det förra gången. De får bara göra det en gång per lov och ikväll blir det vinterlovslan. De ska äta pizza och godis och ha det mysigt  bara de två på vinden. Maken och jag lägger småkillarna i dräglig tid och passar sedan på att se lite inspelade serier som vi inte hunnit med. Vi ska äta kycklingsallad, det ska bli så ljuvligt efter all julmat.

Julfrid

och en tråkig förkylning. Under den sista timmen av uppesittarkvällen kände jag förkylningen som var på väg åt  mitt håll. Den har smugit och krupit och inte riktigt velat ta tag, men det tackar jag extra mycket för just nu eftersom jag då ändå orkat med allt som hör julen till. Igår avslutades kvällen nästan vid midnatt men efter att mamma lämnat av min syster hemma hos henne kom hon tillbaka in för en nattmacka. Kvällen fortsatte sedan med trevliga samtal till klocka 02.30. Då var jag REJÄLT trött. Somnade totalt ovaggad  och vakande runt 10.00 igen. Kände av förkylningen ordentligt så jag gick och la mig en stund igen efter frukosten och sov en stund till. Men jag ska definitivt inte klaga för vi har varit oförskämt friska den här hösten och vintern, so far, ta i trä!

Tomten han kom som han brukar och knackade på fönstret och gjorde så att lillkillens hjärta bokstavligen slog fortare. Han ville inte krama tomten, men gick med på att tacka i hand om jag följde med fram. Det gjorde jag såklart och han log faktiskt också till slut. Nästyngstingen har i år kommit på sanningen och berättade för mig vem tomten egentligen är. Fast samtidigt var han lite förundrad och kikade extra mycket i våra fönster för att förankra vad han trodde. Våra större barn har aldrig berättat när de kom på sanningen, utan spelat med i den stora julshowen som startar julklappsutdelningen, hela tiden.

Pepparkakshuset vänta på att bli uppätet. Barnen längtar efter att sätta tänderna i den goda pepparkakan och den vintervita kristyren.

Misteln hänger så fint i taket och väntar på att få se alla uppspelta och glada människor kyssas under den.

Verkligheten kan ses på så många olika sätt. Vem vet det, om inte den som skriver? Julen är en riktigt Alexander och Fanny tillställning när den är som bäst. Barnen i bullerbyn sitter fint på golvet och glittrar med sina tindrade ögon. Tackar snällt och tacksamt för den enda julklappen de får.

Så är det självklart inte och vem vill egentligen ha det så? Vår familj har mer en italiensk framtoning där allt sker  med starka högljudda känslor. Ljudet står högt i tak och allt blir aningen yvigt. Det går bra det också. Så länge alla vet var man har varandra så fungerar det mesta alldeles utmärkt. Glädje, lycka, frid och kärlek kan se ut på så många olika sätt.

När man vet hur många människor och inte minst barn som har det fruktansvärt jobbigt just nu så gör det ont i hjärtat, vad man än håller på med själv. Man kan önska och önska att ingen behövde ha det svårt och ändå gör det inte mycket skillnad. Man får göra det lilla man kan. Just nu är det viktigt att våga höra och se när det händer saker som inte känns rätt. Våga gripa in och kanske, bara kanske, göra den största skillnaden i världen.

Verkligheten hos oss ser ut så här. Misteln finns inte alls där den brukar hänga eftersom jag inte lyckades hitta någon. Det går lika bra att kyssas under den plats där den brukar hänga ändå. Pepparkakshuset är litet och oansenligt men skänkte mina småkillar en enorm lycka att få dekorera likaväl. Det kommer att smaka lika bra i morgon då de ska få äta upp det.

Vår lilla ängel vakar över oss och jag hoppas dess tanke når ända ut till alla dem som behöver det.

Den påhittade verkligheten med det magnifika pepparkakshuset och den enorma misteln tog jag kort på, på Sofiero slott för några år sedan :)

En riktigt God Jul

vill jag önska er alla!

Se till stava rätt. Det kan var helt avgörande för hur det ska gå för dig i framtiden. Man vill verkligen inte tillkalla fel sorts män.

Då var det dags för fredagsdans. Klart att julen ska innehålla mycket dans. All mat och godis måste ju skakas av. Dra med hela släkten vet jag!



Hemma hos mig går det stålande just nu. Igår gjorde jag, faktiskt i lugn och ro och i min egen takt, kola med Baileys smak. Supergoda tyckte hela familjen och de var färdiga på exakt 12 minuter, när hände det senast, att tiden på kolan stämmer och dessutom att det går så snabbt? Helt underbart om ni frågar mig. Jag assisterades av mina barn och gjorde också en Jansson och julskinkan.  Sedan hade vi uppesittarmys med Polarexpressen. En tradition som vi började med på Mallorca då vi inte kunde se Kalle Ankas Jul. Vi hade vår uppesittarkväll igår eftersom vi ska bort ikväll. Det är bra, för mys kan man aldrig få för mycket av. Idag gick jag en stund på stan och det var ljuvligt då jag egentligen inte skulle göra något speciellt, jag hade bara två enkla ärenden. Det var mysigt att bara gå omkring och känna lite julstämning.

Nu är det jul på riktigt. Ha en helt fantastisk, fridfull och avkopplande jul. Här kommer min julklapp till er. Den kommer tillsammans med dans såklart!

Så nöjd och lycklig

och framför allt lugn.

Jag är tillbaka på banan igen. Vad kan hända egentligen? Jul blir det ju vad som än händer. Jag har försökt fokusera under dagen och har löst det som var viktigast just nu. Nu känner jag mig  därför lugn och fin som en filbunke. Vad det nu betyder?! Nu ska jag ägna mig åt allt och absolut ingenting. Det blir perfekt!

Barnen har börjat sitt lov och vi ska fira. Det önskades pizza men vi kom till slut överens om en fisksoppa som alla i familjen älskar. Den är busenkel att göra och det passar mitt sinne för dagen. Det ska bli helt underbart med lov. Stora killen har fått betyg som både han och vi är mycket nöjda med. Vår tjej har jobbat mycket hårt under året och nästyngstingen har klarat av sin första termin som förstaklassare med bravur. Maken är så nöjd med dagens jobb och själv är jag lycklig över att ha fått sova ut och har nu kommit ur den lätta panikkänslan som jag hade igår. Det behöver firas.

Idag kom äntligen Desirée Fredlunds bok My hem till mig. Det gjorde min dag så mycket ljusare och gladare. Det blir perfekt julläsning. Tack sötaste och finaste Desirée!

En skön och avkopplande kväll kan börja. Lite smooth julmusik passar mig. Allt ska andas lugn hemma hos mig resten av tiden innan julafton.

För mycket

blev det att göra idag. Jag gillar inte sådana dagar, så nu måste jag varva ner min uppvridna kropp.

Om man tänker positivt på dagen så kommer jag att sjunka djupt ner i soffan om några minuter och bara njuta av stillheten. En sådan här dag är det verkligen extra skönt och njutbart.

Jag behöver lyssna på stillsam avkopplande musik och jag har en vag känsla av att det är fler som behöver det i dessa tider som kallas december och jultid.

Refusering och drömmar

Jodå, idag dök det upp en refusering till. En standardrefusering som talar om att förlaget inte tror på utgivning av mitt manus på deras förlag. Jag har väntat på att få de refuseringar som ska skickas ut innan jul, för jag antar att förlagen vill kunna hålla det så rent som möjligt när det nya året startar.



Nåja, det är ett nytt år som startar för mig också. Ett nytt år som kommer att bli mitt år. På ett eller annat sätt! Ge upp? Jag! Nej, jag tror inte det!

Dagen har fyllts av pyssel med julkorten som skulle skickas senast idag. Typiskt mig att vara så sent ute, men mina tankar har funnits så mycket i mina berättelser och skrivandet den senaste tiden. Jag har gett upp skrivandet för nu, men ser mycket fram emot att få fortsätta så fort som möjligt. Så fort julen är över.

Jag hade den märkligaste drömmen igår natt. Jag var hemma hos svärföräldrarna, i deras hus som det flyttade ifrån för några år sedan. Plötsligt dök det upp kor i trädgården och jag undrade varifrån de kom. Samtidigt som jag tänker den tanken så har de kommit in i huset. Jag tyckte att det var så märkligt. Där står de bara och stirrar på oss. Sedan växlar det till en lägenhet där golvet är fullt av små, små bitar av pappersskräp. På mina kläder sitter det fast en massa små pappersbitar som jag försöker få bort. Det fungerar inte alls. Till slut tar jag av mig kläderna så att jag lättare ska kunna få bort det irriterande skräpet. Samtidigt som jag jobbar med det, så ser jag en stor orm ringla runt på ett bord. Jag blir superrädd såklart och tränger in mig i hörnet. Samtidigt dyker det upp fullt med små svarta ormar på hela golvet. Jag hoppar upp på en stol men de små ormarna blir bara fler och fler. Så där står jag på en stol, med mina kläder i handen som är täckta av pappersbitar, i bara trosor och bh. Samtidigt som jag ropar på hjälp undrar jag vad de som bor i lägenheten ska säga när de får se mig utan kläder i deras lägenhet. Vad gör jag där? Och varifrån kommer alla ormarna egentligen? Sedan vaknar jag.

Drömmar är det märkligaste som finns. Man kan inte låta bli att undra över vad som pågår i ens egen hjärna när man sover. När jag sökte på drömtydning angående ormar så finns det en del olika förklaringar. En förklaring är att mitt liv behöver förändras. Man ska göra sig av med det gamla och välkomna det nya i livet. Ja, jag har känt en lätt rastlöshet och en önskan om att göra något nytt och att vandra vidare de senaste dagarna. Jag har lite svårt för det där när livet går på i samma välkända spår allt för länge. Kon å andra sidan kan betyda att livet är lugnt och behagligt just nu. Det stämmer ju det också. Sedan har vi skräpet som verkar symbolisera att man går igenom motgångar och att livet inte är så kul för tillfället. Nej, det stämmer verkligen inte alls. Det ska vara refuseringarna då, de är ju tråkiga motgångar om något :)  Vilken fruktansvärt motsägelsefull dröm det blev :D Oavsett vad allt kan betyda, eller om det betyder något alls, så var det en mycket märklig dröm.

Den sista advent

för den här julen. Det fjärde ljuset är tänt och man kan märka på barnen hur förväntningarna ökar i takt med att julafton närmar sig. Jag älskar att se det glittriga i barnens ögon.

Födelsedagsfesten för sonen och maken igår med släkten gjorde att jag fastnade i köket mest hela dagen. Vardagsrummet såg ut som en krigszon efter målandet av fönsterkarmar vilket gjorde att maken fick jobba med att städa där istället för att hjälpa mig. Men det var så fint när festen började och maten var väldigt god. Idag har vi tagit det lugnt och sett på film. Vädret var så tråkigt så det blev tyvärr ingen promenad. Det blev inte heller någon tid för mitt manus. Jag har motvilligt fått inse att det inte går att hinna med allt. Julen närmar sig oss med blixtens fart. Den nyss överfulla presentjulkalendern gapar nu tom på större delen av den. En mycket synbar påminnelse om att julafton snart är här.

Christmas dance

on a friday!

Jag är färdig med min julklappsshopping och därför är jag väldigt, väldigt glad. Men kanske skulle jag ta och åka ut till vårt shoppingcenter och bara njuta av att inte behöva hitta presenter, inte stå i kö, inte slå in paket och framför allt inte svettas floder under tiden. Jag kan istället ta på mig min finaste jultröja, ha kul bland alla som fortfarande shoppar och dansa runt i en härlig fredagsdans.

Nu är det helg och inte alls långt kvar till julafton. Och vi behöver starta upp helgen med en riktigt svängig juldans. Då kör vi!

Vem tänder stjärnorna

egentligen? Jag måste ju dela med mig av hur det egentligen går till. För nu vet jag. Min lillkille som är fem år har upplyst mig. ♥



Jag gick och sjöng på Vem tänder stjärnorna när vi pysslade, lillkillen och jag. Jag frågade honom vem det egentligen är som tänder stjärnorna. Han tvekade inte länge innan jag fick svaret. Tomten, det är tomten som tänder stjärnorna såklart! Jaha, sa jag, varifrån tänder han dem? Från Nordpolen. Ja, varifrån trodde jag, det är ju där han bor. Lillkillen upplyste mig också om vad solen är för något. Guld som limmats ihop till en rund sol och ljuset kommer bakifrån. Månen vet jag också vad den är gjord av nu. White stone, ja han sa så, white stone! Det låter vackert tycker jag. Regnet har ni kanske också undrat över någon gång, ingen fara, för lillkillen talade om att det var tomten som fixade det också. Hur? Jo, han har en hink med vatten som han häller ut över oss uppifrån Nordpolen. Han måste vara snabb för han häller ut vattnet över kanten, och så springer han iväg och hinner fylla på mer för att hälla ut nytt innan den första hinken når oss. Vid ösregn vågar jag inte ens tänka på vilket jobb han måste ha, stackars tomten. Kanske hjälper nissarna honom då.

Ja, det är ju klart att det skulle bli lite trist att jobba bara på julen, det förstår jag ju. Jag är så glad att jag äntligen vet hur allt det där fungerar :D ♥

Den första dagen

på det nya året.

Idag fyller älskade maken år. Vi har hängt ihop i många år nu. I vått och torrt. For better and for worse. Jag är så glad att jag får vandra på livets stig med just honom. Han gör mitt liv tryggt att leva. Gör glädjen ännu större och kärleken oändlig.



Så idag är det fest igen. December är ett enda långt firande för oss. Och tiden fortsätter att rasa i ett vansinnigt tempo. Julkorten är fortfarande inte färdiga men granen kläddes igår till småkillarnas stora glädje. Den är så fin och nu luktar det jul hos oss. Barr och hyacint.

Tiden på overdrive

Tiden går så fruktansvärt fort och nu har halva december redan rasat förbi oss. Granen ska kläs, barnen hoppar av förväntan inför det. Själv ska jag iväg på smyckesglögg i kväll. Ja, lite glöggmys med några tjejer samtidigt som man kan köpa smycken. Det ser jag mycket fram emot.

Vill, vill,vill sitta en liten stund varje dag med mitt manus. Men det verkar hopplöst, för tiden har lagt in overdrive växeln. Idag lyckades jag, men bara precis. Fyra sidor har jag läst, så mycket blev det verkligen inte. Men ändå något att mata min stora glupska önskan om att skriva med.

Dagens redigeringsmusik stämmer fint in på det som jag läser i mitt manus just nu.

Några nya ord

mitt i julstöket.

Jodå, några ord blev det och några sidor blev genomlästa idag. Fast det är inte lätt att få till någon tid för skrivandet nu i december. Idag kom dessutom våra nya fåtöljer som ska ersätta soffgruppen i vardagsrummet. Då behöver det bäras och grejas en del. Men det är kul och spännande. Hoppas att det blir precis så bra och fint som vi har tänkt oss.

Gårdagen var så mysig och jag tog helt sonika ledigt från bloggen en stund. I huvudet surrar tankarna om nästa skrivprojekt. Ska jag ta tag i något redan påbörjat eller något helt nytt? Jag måste erkänna att något helt nytt lockar mest, av olika anledningar. Sedan vill jag skicka mitt andra manus till lektör. Kanske är det ingen större idé innan jul. Eller så är det det, om det kommer in nya efter jul när alla haft tid att skriva. Då kanske det är bättre att ha skickat innan. Man kan aldrig veta säkert.

I november började jag lägga in en skrivserie här på bloggen, som jag nu tänker avsluta med den sista delen som handlar om redrafting. Det passar ju för mig just nu då det är i den fasen jag är just nu. Här ges många bra tips.

Kom ihåg, clarity, construction och colour. Väldigt bra ord att tänka på när man läser igenom sitt manus.

I natt för fjorton år sedan

förändrades mitt liv för alltid. Och blev en miljard gånger bättre (minst). Jag blev mamma för första gången. ♥

Då föddes vårt första mirakel, vår äldste son. Vi fick stanna kvar på BB i sex dygn, på grund av några små komplikationer. Tiden var stillsamt fridfullt, trots vårt lite långsamma tillfrisknande. Nätterna fylldes av mysiga stunder, i det milda ljuset av adventsljusstaken, tillsammans med vår alldeles nyfödde helt underbara lille son. Jag var fullkomligt salig och överväldigad av den stora kärlek som jag kände för detta lilla, lilla barn. Nu får jag tillbaka samma känsla som jag hade då, varje kväll som jag ser det varma ljuset i fönstret vid jul.

Idag har han fått sitt första Visa-kort. För mig är det ett liten steg mot självständighet och ett eget liv för honom. Fast jag hoppas dröjer väldigt länge än, för jag kan faktiskt inte se hur mitt liv ska se ut den dagen som mina älskade telingar inte längre alltid är vid min sida. Kluvenheten kan väl inte bli större än hos en förälder som tampas med  att vilja ha kvar och nära och samtidigt vilja ge sina barn starka bärande vingar.

Jag än oändligt stolt över den människa som han har blivit. En varm, snäll och go kille som bryr sig om andra människors väl. Än så länge har vi inte behövt tampas med några jobbiga tonårsproblem och det gör mig så glad. Jag hoppas att det går att växa upp utan att behöva revoltera mot oss föräldrar allt för mycket, för vi har det så mysigt och tycker om att göra saker tillsammans. Han har valt att ha en mysig kväll med god mat hemma med familjen framför fest med kompisar. Och jag njuter och är glad så länge det varar, för jag är fullt medveten om att vi lever i den närheten med honom på övertid just nu. Snart är det annat som drar och vi får nöja oss med det vi får. Men nu är han här hos oss och det gör mitt mammahjärta varmt och fyllt av kärlek. Av den oändliga kärlek som alltid kommer att följa med honom, vilka vägar han än väljer att gå i livet. ♥

Så går en dag

ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Det låter lite dystert men är dessvärre sant. Men så länge vi gör det bästa av alla våra dagar så är det inte så illa ändå. Det är ju alla de där dagarna som är livet!

Idag har jag inte skrivit och inte redigerat. Däremot har det varit full rulle på andra sätt. Maken har spacklat och slipat våra fönsterkarmar. Sedan ska de målas. Det var vad vi behövde göra efter att vi satte in nya fönster i somras och det har gjorts lite i omgångar för att inte bli så överväldigande. Vi har 33 fönster så det blir en del jobb. Vi har också köpt en av de sista julklapparna och en fin julgran. Fast nu är det hur stökigt som helst i vardagsrummet. Det är smutsigt efter slipandet, julgranen ligger på golvet och julkartongerna med julpyntet står utspridda på golvet. Inte kul, men maken är som tur väl duktig på att få snyggt snabbt. Själv har jag sett på en film med dottern samtidigt som jag har jobbat med julkorten. Jag brukar göra en 40 stycken så det tar en stund. Det känns skönt att vara igång med det. Snart måste de iväg.

Igår kände jag mig lite lättirriterad, det var så länge sedan jag gjorde det nu. Men jag kom på vad det är med mig. Jag saknar att skriva. Att redigera är inte alls tillräckligt inspirerande och roligt. Jag vill skriva igen. Så nu måste jag snabbt komma igenom min sista genomläsning av mitt andra manus för att kunna komma vidare. Men så är det det där med julen. Den tar ju en hel del av tiden som man har i december. Det är barnens tid på många sätt och jag vill ju ge barnen en härlig, mysig december. Det är viktigt. Men januari är mycket välkommen när den kommer. Då är allt tillbaka i vanliga gängor igen. Fast nu ska jag njuta av den ljussprakande, glittrande julen och allt vad det innebär. Kanske kan jag smyga in lite skrivtid här och där ändå. Dessutom kan tankarna jobba i det tysta, inne i huvudet får den nya berättelsen hitta sin plats. Det är spännande när en ny berättelse ska få komma på pränt. Jag undrar vad det ska bli för någon den här gången.

Juldekorationen på den översta bilden är dessvärre inte från vårt hem utan från Sofiero för några år sedan. Men vacker är den.

Wow vilken överraskning

I går eftermiddag var det full fart hos oss. Först var vi på vår nästygstings skola på adventskaffe. De hade bakat själva, de är så duktiga de små sötnosarna. Sedan sjöng de så fint. Julsång, fiol och annat kul. Det var så mysigt!

Sedan skulle vi på konsert på kvällen. Jag, maken och de två äldsta barnen. Småkillarna skulle tas om hand av barnvakten. Det är en konsert som vi brukar blir bjudna på av banken och förut har det varit julkonsert. I år var det något som hette Marching for life. Jag hade inte brytt mig alls om vad det var eftersom jag tycker att allt sådant är trevligt. Jag tänkte mig att det skulle vara lite härlig gospel men hade inga förväntningar på det överhuvudtaget, mer än att det nog skulle svänga. Vilken överraskning det blev. Vilken show. Som en fantastisk julklapp som öppnades upp efterhand. Jag blev helt salig av upplevelsen. Triple and Touch tillsammans med en förening som heter Star for life med en sång- och dans grupp från Sydafrika, plus en stor lokal kör, lyckades få ett helt golv med människor att gunga. Dessutom dök Molly Sandén och Gladys del Pilar upp och sjöng. Wow!  Att sjunga för livet! Star for life är en organisation som jobbar för bekämpningen av hiv och aids i södra Afrika. Deras tour är slut för i år men får ni chansen att se dem nästa år, så gör absolut det. Jag var så lycklig när jag gick därifrån! Att vända  sorg, smärta och elände  i värden med hjälp av  positiv och medryckande sång och dans, det är lysande!

Bäst att skynda sig

att lägga in en fredagsdans innan det dyker upp någon tråkig refusering så här på fredagen :)

Här blir det mycket jul idag. Jag vill bara påminna om att inte glömma att dekorera utsidan av huset också. Lite trevlig belysning ute kan lysa upp vår annars så gråa vardag.



Så, nu är det då äntligen fredag igen. Fredagsdansen går i julens tecken men också godhetens och livsglädjens. En klass gjorde en musikvideo till sin lärare som skulle sluta. En sådan skola måste man ju bara önska att ens barn fick gå i. Nu dansar vi in helgen!

Tankar om genrer

Jag tycker att det kan vara svårt att sätta en genre på det jag skriver. Det betyder att det inte är en deckare, inte romance och inte en ungdomsbok. Då har man ju renast bort några som det INTE är. Men vad det är vet jag inte riktigt. En blandning skulle jag kanske säga. När man ska skicka in sitt manus till förlag önskas det en genre på underverket. Själv har jag hoppat över det eftersom jag för det första inte vet och för det andra har jag överlag lite svårt för det där med att kategorisera och lägga in i bestämda fack. Det känns inte så dynamiskt. Och litteratur borde väl få vara dynamiskt om något.

Jag har också funderat lite över begreppet crossover litteratur. Det känns lite nytt och modernt på något sätt. Jag vet nu att det är litteratur som är skriven för unga vuxna 17-27 år men som också kan läsas av vuxna. Jag tycker att det är en ganska svår bedömning att göra. Ibland måste gränsen vara flytande där också. Mitt andra manus handlar om en ung tjej på 20+ som förvillar sig bort i livet i sin längtan efter det som är hennes dröm. Ni vet det där livet som man lever runt 20 när man försöker hitta både sig själv och sin egen väg. Jag har tänkt mig den som en vuxenbok men problemen som min tjej lever med, skapar känslor och tankar som både unga vuxna och vuxna kan känna igen sig i. Nej, det är inte lätt att sätta en genre alla gånger. Jag kanske struntar i det den här gången också :)

Idag har jag bara kommit igenom ca femton sidors läsning i mitt andra manus, som inte har en genre :) Men det beror på att jag har skrivit nytt samtidigt, ungefär 800 nya ord. Det känns rätt kul. Det finns alltid något litet nytt som vill få komma med.

Dagens redigeringsmusik är helt utan värmande solsken men är väldigt vacker och sorglig musik. Och i mitt manus försvinner både det ena och det andra.

Om att samla på ord och om refuseringar

Jag samlar på ord. Ja, inte bara ord utan meningar och stycken. Jag samlar på dem som jag tycker extra mycket om. De som berör på olika sätt, eller de som bara är vackra. De finns i böcker, i filmer, i musiken och i vardagen. Jag skriver ner dem på små lappar och så tittar jag på dem ibland. En del kan användas när jag skriver och en del som inspiration. Ibland stjäl jag ord och meningar och gör om dem till mina. Kan man göra det? Jag tycker det. Jag tror att det görs hela tiden. Det ligger liksom i den kreativa naturen att låta sig inspireras av andra.

I dag har jag läst igenom ungefär fyrtio sidor till i mitt andra manus. Jag tycker fortfarande att det är en bra och tänkvärd berättelse och jag blir glad av att läsa det jag skrivit. Tankarna har dessutom snurrat runt det här med förlag och refuseringar, då det har tagits upp bland några av bloggarna idag. Nina, Annelie och Pernilla har diskuterat ämnet under dagen. Frågan är om något av mina manus kommer att få en ärlig chans bland förlagen. Som aspirerande författare så svävar man hela tiden i ovisshet. Det kan inte nog framhållas hur betydelsefullt det skulle vara med ett ärligt svar ifrån förlagen. En kort beskrivning om varför det refuseras. Om det inte håller utan behöver mer arbete, om det redan finns ett liknande manus som redan är antaget eller vad det nu än kan vara. Jag har gett mig in i leken som jag kanske också borde tåla. Samtidigt blåser det många föränderliga vindar i den här branschen. Kanske kan det vara dags för eftertanke. Och tro mig, jag tål leken, jag ska leka den tills jag står kvar som vinnare. På ett eller annat sätt!

Så dagens redigeringsmusik passar in på min huvudkaraktär, men också som avslut för detta inlägg :D

Niceville

Jag har läst Niceville av Kathryn Stockett. Det är en bok som det liksom inte går att låta bli att beröras av. Fylld av värme och oväntad vänskap. Den handlar om ett antal svarta hembiträden och deras vita arbetsgivare. Handlingen utspelar sig i 1960-talets Söder i USA och de olika karaktärerna i boken sammanflätas i en serie händelser som så småningom kommer att sluta som berättelser i en bok. Ny vänskap byggs upp samtidigt som utanförskapet blir väldigt påtagligt. Det är så mycket som kan hända i livet som bygger på ren rädsla och så är också fallet i den här berättelsen. Rädsla för det som är annorlunda och för att hamna utanför.

Skeeter är en ung vit kvinna som bor hemma hos sina föräldrar. Det som hon drömmer om är att skriva böcker. Hon reagerar starkt på de orättvisor som de svarta får stå ut med. Trots det så umgås hon med sina vänner på ett ytligt och bortskämt sätt. Hon får ett jobb på lokaltidningen som gör att hon får närmare kontakt med en svart hemhjälp. Efterhand som hennes insyn i de svartas ofta mycket svåra arbetsvillkor ökar, så bestämmer hon sig för att skriva en bok om det. Om hur de förnedras och ses ner på varje dag. Men också om hur deras egna drömmar ser ut. Om deras vardag och varifrån de kommer. Det är inte ett helt ofarligt arbete som Skeeter startar tillsammans med de svarta hembiträdena. Det är mycket som står på spel och det kommer att förändra många liv på olika sätt.

Ljuvlig julmusik och klappjakt

Dotterns julkonsert i kyrkan igår var så fin. Hon spelade perfekt och vackert så att jag nästan började gråta, och jag är så stolt över henne. Både hon och sonen, som spelar saxofon som en gud, vill sluta spela på musikskolan. Det känns så sorgligt eftersom de är så duktiga och när de spelar så blir jag salig av lycka för det är så underbart fint. Men de måste välja själva för det viktigaste är såklart att de gör vad som är bäst för dem. Fast det gör lite ont i hjärtat. Jag får kanske återgå till att bara lyssna på andras musik igen. Men jag tänker i alla fall se till att de alltid har ett instrument här hemma, så att de kan spela om de vill. Maken missade att spela in dotterns fantastiska uppträdande, vilket gjorde mig till en något sur fru igår. Han satt långt fram och fick med sig kameran, för jag satt längre bak med lillkillen. Well, well, det hjälper ju inte att sura. Hade det gjort det så skulle jag fortsatt :)

Det var den här hon spelade i alla fall med klarinett till piano och inte saxofon. Kenny G spelar himmelskt. Nästan lika fint som dottern.



Redigerandet går inte undan precis för idag har vi handlat julklappar, maken, jag och lillkillen. Lillkillen är så rolig för han märker absolut ingenting. Vi kan köpa julklappar till honom framför näsan på honom utan att han uppfattar något. Han går och pysslar och tittar på saker och testar och grejar istället :) Fast nu var det ju inte i leksaksaffären vi var, då hade han kanske varit mer uppmärksam. Men bara kanske!

Så jag har bara redigerat tretton sidor, men det roliga är att jag faktiskt gillar det riktigt mycket. Det känns bra. Man får njuta av det så länge det varar. Nu ska jag njuta av barnen och lite julefrid en stund.

Dagen redigeringsmusik andas glädje, lycka och framtidshopp. Heart is King.

Så hur gick det då

med de två meningarna som förvillat sig in i mitt andra manus men egentligen hörde hemma i mitt första? De flyttades såklart dit där de hör hemma och en ny första mening har fått ta plats i mitt andra manus. Jag har inte riktigt vant mig vid den nya vändningen ännu men jag håller på att låta det sjunka in. Så kan det också gå tydligen! :)

Annars har dagen varit fylld av allt annat än redigering. Jag lyckades bara redigera tio sidor men jag hittade också en ny första mening på mitt andra manus. Jag får vara glad för det.

Nu ska vi ila vidare för vi ska få höra dottern spela klarinett i kyrkan. Sedan hem och kraschlanda i soffan efter en fullproppad dag. Där brukar jag få lite bloggtid samtidigt som jag tittar på tv. Det gäller att ha simultankapacitet :) Sedan avslutar jag dagen med att fortsätta läsa Nära dig av Joanna Björkqvist.

Dagens redigeringsmusik är Unwoken dream med Justin Nozuka, där min huvudperson befinner sig ganska ofta, både i sovande och vaket tillstånd.

Plötsligt slog det mig

att de första två meningarna i mitt andra manus egentligen borde vara de första meningarna i mitt första manus. Hur skumt kändes inte det? Handlingarna i de här båda manusen är inte överhuvudtaget lika, men på något sätt fanns det ändå två meningar som fick dem att bindas ihop. Nu vet jag inte hur jag ska göra med den tanken? Jag får bestämma mig i morgon helt enkelt.

Mitt andra manus som jag jobbar med just nu, är det som innehåller en verklig kändis. Jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer att uppfattas. Både av förlagen och av kändisen i fråga. Det är lite extra läskigt, pirrigt att det finns något annat än bara min berättelse som kan ha betydelse för hur det ska gå.

Idag har jag fortsatt med min sista (hoppas jag) genomläsning av mitt manus och det var då det slog mig, tanken om de första två meningarna som passar ännu bättre i mitt först manus. Om jag flyttar dem dit så måste jag hitta en ny lysande första mening till mitt andra manus :)

Havet har en ganska stor roll i mitt andra manus, så dagens redigeringsmusik är därför denna:

Varför

ska detta behöva finnas? Mitt hjärtat blöder!!



Och oändlig styrka byggs! Även om man önskar att den aldrig hade behövts byggas upp på det sättet. Aldrig!

Lär alla barn allt om empati och att verkligen bry sig om sina medmänniskor. Våga se och våga säga ifrån! Låt inget barn vara ensam, rädd och övergiven.

Jag såg filmen hos Bina och kände att alla behöver se för att förstå smärtan, hopplösheten och sorgen hos de här barnen.

Första meningen

hur viktig är den egentligen? Kanske inte så viktig om man betänker att ett manus innehåller 10 000-tals, kanske 100 000-tals fler ord än dem som första meningen utgör. Men, en första perfekt mening är ändå något att sträva efter. En som sätter stämningen över hela boken eller fångar upp läsaren på ett genialiskt sätt. En mening, det är inte lätt alls. Men kul om man lyckas.

Idag har jag skrivit en ny första mening i mitt andra manus. Den känns riktigt bra. Jag gillar den så mycket. Fast egentligen är det två. Två som hänger ihop och ställer en fråga. Låter det spännande? :) 

Jag läser igenom manuset ännu en gång och det finns fortfarande en del som behöver ändras. Föga förvånande förstås eftersom jag alltid hittar något litet att ändra, hur många gånger jag än läser mina manus. Det är väl så att inget någonsin blir perfekt, det går alltid att förbättra något. Så är jag då där igen och frågar mig: När ska jag vara tillräckligt nöjd? Vi får se, snart tror jag. Det känns sådär härligt pirrigt igen. Det måste vara ett bra tecken.

Dagens redigeringsmusik är ljuvlig:

Jag är tillbaka

i cyberspace igen!

Nej, riktigt så bra blev det inte och jag skulle dessutom valt att ha mousserande vin i min istället, men vi har fixat ett snabbare bredband. Det innebar en hel dag utan uppkoppling till nätet, men nu är jag här igen och det känns tryggt och bra :)

Refuseringsfredag

Då var det fredag igen! Åh hej vad det går! Nätanslutningen fungerar inte hemma hos oss idag, så jag får göra mitt inlägg via mobilen. Hur lost är man inte, utan nätuppkoppling, det är ju nästan galet. Man kan ju inte göra någonting, allt kollar man ju på nätet. Det är inte förrän det inte fungerar som man inser hur beroende man är. Ett behov som man har skapat själv förstås, eftersom det gick fullkomligt utmärkt att leva utan det helt och hållet en gång i tiden, men ändå. Jag hoppas verkligen att allt är som vanligt i morgon igen.

Ännu en refusering har landat i min inbox. Jag tycker faktiskt att de kunde skicka sina refuseringar någon annan dag än fredagar. Fredagar ska vara härliga och inte störas av tråkigheter. Den här hade förstås en lite trevligare formulering än den vanliga standardrefuseringen har. De skriver såhär:

Hej Anneli

Vi ha nu läst (boktitel).

Tyvärr måste vi meddela att (förlag) tackar nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus.

Önskar istället lycka till på annat förlag

Det är nu man hoppfullt tänker följande:
De har läs hela manuset, det känns väldigt bra.
De tycker att just mitt manus var intressant, men kunde inte hitta någon plats för det på sitt förlag, det är faktiskt mycket hoppfullt, även om jag här undrar vilket förlag som faktiskt skulle kunna få plats med ett intressant manus på sitt förlag? Och om det är intressant så undrar man också vad det föll på?

Några frågor utan svar. Fast jag är just nu ganska glad och nöjd över att slippa se bara standardrefuseringar, för de är rätt ordentligt jobbiga och tråkiga!

Nåja, tillbaka den härliga fredagen och början på helgen! Dags för fredagsdans igen. Dans gör både kropp och själ lycklig, så nu kör vi!  För er som ska julshoppa i helgen, glöm inte att även den kan göras till en fest! När ni hör julmusiken fylla butikerna, så passa på att dansa!

Hela vägen igenom

mitt andra manus. Jag är äntligen igenom hela redigeringen. Nu känns det som om jag måste läsa igenom en gång till. Det är ju en konstig känsla att ha gjort en massa ändringar och samtidigt inte ha full koll på det nya resultatet. Det skapar osäkerhet ännu en gång. Jag tappar lite av helheten och behöver få kontroll över den igen, innan jag kan skicka det vidare ut i vida världen. Jag känner mig ändå aningen upprymd just nu. Den har ett namn, den har ett bra och lättläst format och den har det lilla ordet SLUT på sista sidan.

Om det bara hänger på entusiasm, så kan jag inte misslyckas :) Det kan ju vara så att det behövs en bra historia också. Jag jobbar på den biten också!

Som bakgrundsmusik idag har jag haft julmusik. Inte så mycket skrivmusik kanske, men jag har ju trots allt bara redigerat och det kräver inte riktigt lika mycket inspiration. Julmusik gör mig så harmonisk. Det är en mysig tid vi får leva i nu. Härliga juletid! Det är den första december och nedräkningen har börjat för barnen. Det är nästan lite smörigt mysig och alldeles underbar amerikansk julfilm över livet just nu, men jag klagar inte. Man kan ha det sämre. Mycket, mycket sämre!

Tro, vikt och tankens kraft

Jag läste hos Maria Engelwinge om vikt och vikten av våra tankar. Jag tycker alltid att man ska vara kritisk i sitt tänkande. De flesta så kallade sanningar är påhittade i alla fall. Man ska ifrågasätta och hitta sin egen tro. För mig är det självklart att jag styr en stor del av mitt liv med min tankekraft. Det är självklart eftersom jag har sett att det fungerar. Första gången jag började fundera över mitt utseende och  bantade, var jag 13 år och hade en fullkomligt normal vikt, då startade jag den destruktiva viktcirkeln som fick mig att istället gå upp i vikt. Att aldrig vara nöjd gör inget nytta för varken kropp eller själ och min tid som jojobantare tog fart. Jag tror att jag hade klarat mig mycket bättre både viktmässigt och på andra områden, om mina tankar inte hade börjat fokusera på det omöjliga här.

Jag har också, kanske hänger det helt enkelt ihop, haft dåligt självförtroende under min uppväxt. Av en mängd olika anledningar, så trodde jag aldrig att det jag gjorde hade någon egentligt värde. Uppvuxen som jag är tillsammans med herr Jante och hans vänner. Däremot tror jag att jag faktiskt är född med en extremt stark självkänsla. Inget har kunnat rubba mig i min tro, på vad det än må gälla. Jag vet vem jag är och vad jag står för. Här vänds aldrig någon kappa för någon vind.

Sammanhållet så ledde  min väg i livet mig mot en hel del jobbiga tankar och lätt depression i omgångar. Jag kunde inte för mitt liv hitta den inre och trygga harmonin. Trots att jag hade precis allt man kunde önska sig, så gnagde det i mitt inre av en odefinierbar längtan efter något. Bara att inte veta vad det var, gjorde tillståndet så mycket värre. Man känner sig rätt misslyckad när man inte ens vet varför man är ledsen eller vad man vill och vad man längtar efter. Man får dåligt samvete inför dem som faktiskt ger en så mycket. Här spelade vikten också en väldigt stor roll i mitt liv, för samtidigt som jag saknade och längtade, så var jag så rädd att den giriga längtan efter mer, skulle ta allt ifrån mig. Så övervikten blev det som skulle väga upp för allt det perfekta i mitt liv och skapa en balans. Mina märkliga tankar gjorde mig till ett offer och min tro fick mig att inte våga söka efter den totala lyckan.

Jag var i desperat behov av rejäl  soul seaching, så för några år sedan började jag läsa alla möjliga böcker i ämnet om att hitta tillbaka till kärnan i mig själv. Att hitta den som jag egentligen skulle ha varit, om jag inte följt alla de så kallade sanningar och andras tankar som dykt upp på vägen. Jag fastnade till slut för mediet Carmen Harras böcker. Hon har en andlighet som tilltalar mig och en stark tro på kraften av våra tankar. Jag har läst och lärt av många, däribland Carmen Harra. Jag började snart läsa en bön varje kväll, som hon har ett exempel på i en av sina böcker. Tanken är att visa sin tacksamhet över livet och att bli påmind varje dag om allt det fantastiska som vi har. Den hjälper mig hitta min styrka. Sedan den dagen så har min själ blivit lugn. Det var också då jag började skriva och hittade min stora passion i livet. Det är också anledningen till att jag aldrig kommer att ge upp mitt skivande. Vägen till skrivandet har varit alldeles för lång och ibland smärtsam och lyckan över att ha hittat rätt väg i mitt sökande är för stor för att jag någonsin skulle kunna lämna det bakom mig igen. Det är vad som gör mig lycklig och harmonisk. Jag tar tag i det jag vill själv och litar på min egen förmåga.

Bönen ser ut såhär:
Be om uppmärksamhet för de tecken som visar vägen till kunskap.
Be om kunskap som hjälper dig att upptäcka signalerna.
Be om visdom och självinsikt.
Be i tacksamhet över livets mirakel.
Be om beskydd från negativa krafter, både yttreoch inre.
Be för din hälsa och ditt välbefinnande.
Be för dina närståendes hälsa och välbefinnande.
Be om sinnesro.
Be om allt som gör livet rikt.
Be om välgång för dina vänner och tacka för deras vänskap och generositet.
Be för dem som har det svårt.
Be om andlig utveckling.
Be för de döda.
Be om förmåga att lyssna till Guds röst och att rätta dig efter hans vishet.
Be att du ska bli en bättre människa.
Be om förlåtelse för de negativa gärningar och ord du gjort dig skyldig till under dagen.
Be för fred på jorden.
Be för en bättre värld.

Här kommer också min religiösa tro in. Där har jag också hittat min väg. Religion gör så mycket illa i världen, så min tro finns bara i det goda och det som bejakar livet. Jag backar långt ifrån det som vill ge pekpinnar och regler att följa. I min tro är det viktigaste att söka lycka och harmoni på det sätt som passar varje individ. Men jag tror på en högre makt, jag har varit med om för mycket som visar på den, att det skulle vara vansinne för mig att förneka den. Hur den ser ut däremot är också helt min egen tanke. För mig finns den inte i någon kyrka. Den finns i mig och runt mig hela tiden. En andlighet och ett enormt lugn.

Min dotter som är elva år är en riktig tvivlare. Hon tror inte alls på något högre väsen. Inte än i alla fall. Vi diskuterar det ibland, hon och jag. Jag är stolt över att hon redan tänker själv. Det ger mig hopp om att hon ska slippa en del av de fällor som jag själv ramlade i. Men hon har tid än. Tid att uppleva och lära sig nya saker. Hon har tid att hitta sin egen väg.

Och jag har äntligen hittat min och är så tacksam och lycklig över det! Allt för många människor lever hela sina liv utan att hitta sin väg. Den som ger lycka men framför allt inre harmoni. Jag känner att när jag äntligen  tog kontroll över mina tankar, så kunde jag hitta tillbaka till mig själv igen.

Sedan är det de där karaktärerna i berättelserna som tar sina egna vägar titt som tätt. Jag måste ju ta upp dem, eftersom jag tycker att det är så spännande. Jag tror att våra tankar och allt som vi gör i livet gömmer sig långt  inne i vårt medvetande, för att, när tillfälle ges, kunna ta sig fram på olika sätt. Alltså tror jag att vi omedvetet använder vår tankes kraft i allt vi gör. Även om vi inte alltid vet om det.

Hoppas att ni orkat läsa ända hit. Det var nog mitt längsta inlägg hittills. Jag tänker avsluta med Bibeln på en minut för oss som inte har tid att läsa bibeln utan mycket hellre läser något annat.

Måste försöka behålla

glädjen!

Jag har vunnit en bok, bland annat, hos Christina Stielli. Underbart! Sådant gör mig glad. Jag ska läsa den för min lillkille som inte ser särskilt mycket fram emot att tappa någon tand. Vilket också var vad jag skrev som anledning till varför jag ville vinna just den här boken. Tack snälla Christina!

Sedan har jag fått ännu en underbar sak i  min brevlåda. En som jag har hunnit längta efter ett tag nu. Nära dig av Joanna Björkqvist. Jag ser mycket fram emot att få läsa den. Tack gulliga, duktiga och modiga Joanna och tack för den fina texten inne i boken till mig.

Idag har jag fortsatt med redigeringen av min andra bok. Nu har jag inte många sidor kvar och det känns härligt! Sedan borde det vara dags för att skicka den till lektör. Jag är rätt så stolt över att jag har skrivit två hela manus färdigt. Det trodde jag ALDRIG att jag skulle lyckas med för några år sedan. Nu har jag gjort det! Nu är det bara resten kvar!!!

Nu är det bara en sak som gäller, The World Or Nothing:

Men va fan

Det är så att man vill kräkas. Och nu måste jag svära för det måste ut. Det gör mig lika förbannad varje gång jag läser om sådana saker. Hur i helvete kan man få för sig att lägga sin 3-åring  i tvättmaskinen och slå på? Hur fan tänker man överhuvudtaget? VAD kan en 3-åring ha gjort överhuvudtaget, för att utsättas för någon typ av straff? Jag kan inte ens hitta ord för min ilska. Och i mitt hjärta gör det fysiskt ont.

Här finns hela artikeln.

Ondska, ren ondska, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag vet mycket väl att man inte kan besegra ondska med ondska, men jag kan inte ens beskriva vad jag önskar dem. Jag vill inte att de ska får finnas nära ett barn någonsin igen. Jag tänker också avhålla mig från att berätta vad jag vill göra med sådana så kallade människor. Jag kan ha fel, men jag kan inte se någon annan lösning på ett så fruktansvärt problem än att avlägsna dem från allt de kan göra illa. När en människa utövar den värsta sortens maktmissbruk på barn, ja det är faktiskt den enda gången jag kan säga att jag hatar. Jag är inte en godare människa än så.

Refusering, jo man tackar

I morse fanns det ännu en refusering i inboxen. Föga förvånad, eftersom det var ett av de stora, skulle jag bocka av dem i listan. Där fanns de inte, jag kollar igen. Nej, de finns inte där. Jag har inte skickat mitt manus till det förlaget. Inte den här gången. Den här refuseringen kom på den versionen av mitt manus som jag skickade förra gången. Så ett år och två månader tog det att få en refusering från det förlaget. Rätt fräckt faktiskt om ni frågar mig. En standardrefusering kan rimligen inte ta så lång tid. Eller, det kan det ju uppenbarligen göra.

Nåja, jag fick en refusering till idag. Yay!! Jag är lite chockerad över hur snabba de är den här gången. Den här gäller den nya versionen, den som jag har skickat nu. Fast lite glad blev jag faktiskt över den. Om det är möjligt? Det står så här:

Det är verkligen en gripande och viktig bok du skrivit! Den passar dock inte in i vår utgivning just nu och vi önskar dig därför stort lycka till på annat håll.

Ett förlag som faktiskt verkar ha läst mitt manus. Härligt! Dessutom väljer jag att tolka det som att jag faktiskt har skrivit något som fungerar. Ännu mer härligt! Så jag fortsätter att hoppas att något förlag faktiskt kan hitta en plats för mitt manus.

Dagen efter

stormen.

Nere vid havet städas det och bortforslas vatten från vägarna. Men idag var solen framme och gjorde så att förödelsen inte kändes riktigt så ödesmättad som den kunde ha gjort.

En strandrestaurang har fått in en hel massa sjögräs in  i sin glasade utedel. Dörrarna hade öppnats av vinden och sedan var det bara för havet att lämna efter sig en del av sin botten.

Av badbryggorna syntes det ingenting mer än räcket.

Den plats som befolkas av en grillande, solande och allmänt njutande massa under våren och sommaren, ligger nu under vatten.

Solstolarna har kunnat erbjuda en kylig tångmassage under natten.

Stenarna längs strandkanten är totalt täckta av tång.

Möjligen skulle en sjöjungfru gilla att bada här.

Vattnet står så högt att det når över kanten och väller in över gatan.

Havet tar och det ger. Tillbaka!

Tänk om man fått den här i huvudet.

Min promenadväg är täckt av höstlöv.

Så återgår vi långsamt till vardagen utan stormvarning och hoppas på en vit jul istället.