I natt för fjorton år sedan

förändrades mitt liv för alltid. Och blev en miljard gånger bättre (minst). Jag blev mamma för första gången. ♥

Då föddes vårt första mirakel, vår äldste son. Vi fick stanna kvar på BB i sex dygn, på grund av några små komplikationer. Tiden var stillsamt fridfullt, trots vårt lite långsamma tillfrisknande. Nätterna fylldes av mysiga stunder, i det milda ljuset av adventsljusstaken, tillsammans med vår alldeles nyfödde helt underbara lille son. Jag var fullkomligt salig och överväldigad av den stora kärlek som jag kände för detta lilla, lilla barn. Nu får jag tillbaka samma känsla som jag hade då, varje kväll som jag ser det varma ljuset i fönstret vid jul.

Idag har han fått sitt första Visa-kort. För mig är det ett liten steg mot självständighet och ett eget liv för honom. Fast jag hoppas dröjer väldigt länge än, för jag kan faktiskt inte se hur mitt liv ska se ut den dagen som mina älskade telingar inte längre alltid är vid min sida. Kluvenheten kan väl inte bli större än hos en förälder som tampas med  att vilja ha kvar och nära och samtidigt vilja ge sina barn starka bärande vingar.

Jag än oändligt stolt över den människa som han har blivit. En varm, snäll och go kille som bryr sig om andra människors väl. Än så länge har vi inte behövt tampas med några jobbiga tonårsproblem och det gör mig så glad. Jag hoppas att det går att växa upp utan att behöva revoltera mot oss föräldrar allt för mycket, för vi har det så mysigt och tycker om att göra saker tillsammans. Han har valt att ha en mysig kväll med god mat hemma med familjen framför fest med kompisar. Och jag njuter och är glad så länge det varar, för jag är fullt medveten om att vi lever i den närheten med honom på övertid just nu. Snart är det annat som drar och vi får nöja oss med det vi får. Men nu är han här hos oss och det gör mitt mammahjärta varmt och fyllt av kärlek. Av den oändliga kärlek som alltid kommer att följa med honom, vilka vägar han än väljer att gå i livet. ♥