En alldeles speciell dag

Idag fyller vårt tredje mirakel 7 år. Det är en alldeles speciell dag. I morgon börjar han i första klass. Det är mycket spännande. En skolväska är såklart självklar som present en sådan födelsedag. Han fick en med riddare på. Lyckan är stor och den står redo för att användas flitigt under läsåret. Han älskar skolan och ser fram emot att få träffa alla sina kompisar igen. Nya lärare ska han få, men han känner dem redan, så det känns tryggt.

När han skulle födas så la sig hans arm i vägen över hans huvud och han kunde inte komma ut. Jag kände hur personalen fick lätt panik och jag blev såklart rädd. En obehaglig blandning av smärta och rädsla. Personalen försökte hjälpa till och sökte febrilt efter en lösning. Lösningen blev till slut en äldre förlossningsläkare som slutat för dagen, men som lyckligtvis fanns kvar på sitt rum. När han kom så la sig lugnet i rummet. Bara hans självsäkra uppenbarelse gjorde oss alla lugna. Han löste problemet på en gång. Jag fick dropp som stoppade värkarna. Visserligen en av de obehagligaste upplevelser jag upplevt, då hjärtat slår extremt fort och man börjar skaka okontrollerat och man tror faktiskt att man ska dö på riktigt. Läkaren hade med sitt totalt lugna sätt förklarat precis vad som skulle hända och det gjorde upplevelsen lite mindre skrämmande. Sedan lirkade han tillbaka den lilla bebishanden, för hand. Visst gjorde det fruktansvärt ont men jag visste att jag kunde vara lugn. Jag kände det. Fast nog bad jag en och annan bön ändå, bara i fall att. Man är ju så orolig för det lilla livet i magen, innan man får hålla det i sin famn. Övrig personal var mäkta imponerade och de talade om för mig vilken tur jag haft. Att han fanns på plats. En generation läkare som vet lite mer. Som haft tid att vara bara läkare. Idag är det så bråttom att inget extraordinärt får ta plats. Inga små finurliga trix som är så viktiga. Jag är den läkaren evigt tacksam. Utan honom hade jag fått göra ett akut kejsarsnitt. Det är inte vad man vill göra när man kämpat så länge och längtar efter att få träffa sitt barn. Då sövs man och missar allt. Min bebis kom sedan ut i ett huj med en lätt mosad hand som de hade extra koll på under några dagar, men det gick bra med den också. Så idag sänder jag den läkaren en extra tanke av tacksamhet.

Grattis vår älskling, på 7-årsdagen!