.

.

onsdag 1 juni 2011

Så mycket bättre


Jag är så glad, trots att det fortfarande gör ont. Värken avtar och jag känner mig levande igen. Gårdagen känns inlindad i dimmor av värk. Igår gjorde det så ont att jag hellre skulle föda ett barn till. Jag vet det ju, men ännu en gång så har jag fått erfara vad som är viktigast i livet. Att få vara frisk.

Den friske önskar sig många saker, 
den sjuke önskar sig bara en.

Jag lider verkligen med alla som har kronisk värk. Det måste vara fruktansvärt svårt att hålla humöret uppe när man ständigt har ont.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att få göra alla de vardagliga sakerna som man tar för givet. Att bara få sitta vid sitt skrivbord och skriva. Att kroppen lyder. Att sitta vid matbordet. Att kunna ta hand om barnen. Att inte ha så fruktansvärt ont att tårarna kommer när man rör sig. Att kunna sova på natten. Att kunna ta en promenad. Jag är tacksam över alla de små sakerna som är livet. Över att jag får vara frisk. Jag försöker att tänka på vad som är viktigt hela tiden. Det har kommit som en del av att bli äldre. En av de bra delarna av att bli äldre. Att inte ta småsaker på så stort allvar. Att inte ta livet på så stort allvar. Jag vill inte spendera min tid på att oroa mig, fundera på vad andra tycker, inte göra det som gör mig lycklig, leva livet i de bojor som skapas under varje människas uppväxt. Jag vill bryta mig fri och varje dag fundera på vad som är viktig. Verkligen viktigt. Nu har jag fått lite extra hjälp med svår värk. En påminnelse. Fast i går ville jag nog säga till livet att jag vet. Jag har fattat!

5 kommentarer:

  1. Klok du! Men visst är det konstigt hur ödmjuk man blir av värk och sjukdom. Att det ska behövas för att inse VAD som är viktigast här i livet. När det är så självklart.
    Hoppas du snart blir av med värken helt och hållet och att du får en underbar helg.

    SvaraRadera
  2. Anneli, så ont får man inte av en muskelbristning. Jag tycker att du är lite tokig som inte söker läkarhjälp. Tänk om du har fått en propp?

    SvaraRadera
  3. Jag tänker samma tanke som Åsa! Om det skulle vara en propp kan den vandra (tar lite tid ibland) till hjärta, hjärna eller lungor. Det du kan göra själv är att ta acetylsalicylsyrapreparat, typ magnecyl etc - det förtunnar blodet - men själv skulle jag inte chansa - jag skulle gå till Herr Doktor en gång för mycket. Vi har bara ett liv. Var rädd om dig kära Anneli<3
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Ja, jag säger samma sak som Ebba och Åsa: Gå till läkaren och kontrollera så du inte har fått en propp!!! Fast, av muskeln har gått av lite grann så gör det VANSINNIGT ONT, vet av erfarenhet!
    Vilken fin dotter du har som skrev så fina ord till dig på mors dag, och kul idé med datorn vid promenadbandet. Nu har du ju ingen möjlighet att testa om det fungerar, men hann du göra det innan värken satte in?
    Krya på dig!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  5. Märta:
    Det är så skönt att det är på väg åt rätt håll.
    Man behöver säkert en påminnelse då och då om vad som är viktigt i livet, även om det i bland kommer i former som gör ont :)

    Åsa:
    Tack för din omtanke! Jag hade inte ens tänkt tanken på propp och jag är glad att du gjorde mig uppmärksam på det. Nu har jag kollat upp det så det känns bra.

    Ebba:
    Tack snälla du för omtanken! Det är skönt att man får hjälp att tänka lite längre här på bloggen. Nu var det ingen propp men om det hade varit det hade jag kunnat få hjälp i tid.
    Massor av kramar! <3

    Kim:
    Tack snälla du för omtanken! Nu var det som sagt ingen propp, men tänk om! Och du har rätt, det gör vansinnigt ont!

    Hon är så gullig min dotter och så gillar hon att skriva berättelser, precis som sin mor :) Promenadbandsskrivbordet (vilket ord :))hann jag inte testa men hoppas kunna göra det så fort jag är återställd.
    Kram!

    SvaraRadera