Så mycket bättre

Jag är så glad, trots att det fortfarande gör ont. Värken avtar och jag känner mig levande igen. Gårdagen känns inlindad i dimmor av värk. Igår gjorde det så ont att jag hellre skulle föda ett barn till. Jag vet det ju, men ännu en gång så har jag fått erfara vad som är viktigast i livet. Att få vara frisk.

Den friske önskar sig många saker, 
den sjuke önskar sig bara en.

Jag lider verkligen med alla som har kronisk värk. Det måste vara fruktansvärt svårt att hålla humöret uppe när man ständigt har ont.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att få göra alla de vardagliga sakerna som man tar för givet. Att bara få sitta vid sitt skrivbord och skriva. Att kroppen lyder. Att sitta vid matbordet. Att kunna ta hand om barnen. Att inte ha så fruktansvärt ont att tårarna kommer när man rör sig. Att kunna sova på natten. Att kunna ta en promenad. Jag är tacksam över alla de små sakerna som är livet. Över att jag får vara frisk. Jag försöker att tänka på vad som är viktigt hela tiden. Det har kommit som en del av att bli äldre. En av de bra delarna av att bli äldre. Att inte ta småsaker på så stort allvar. Att inte ta livet på så stort allvar. Jag vill inte spendera min tid på att oroa mig, fundera på vad andra tycker, inte göra det som gör mig lycklig, leva livet i de bojor som skapas under varje människas uppväxt. Jag vill bryta mig fri och varje dag fundera på vad som är viktig. Verkligen viktigt. Nu har jag fått lite extra hjälp med svår värk. En påminnelse. Fast i går ville jag nog säga till livet att jag vet. Jag har fattat!