.

.

onsdag 3 juli 2013

Detta petande

gör mig smått tokig. Särskilt följebrevet, det finns mycket man kan peta i där.


Fast nu tror jag att jag ska sluta för den här gången. Dags för avfärd för manus nummer ett. Sedan får man göra sig beredd på att vänta igen.


Sommaren förresten, jag kan knappt fatta att den faktiskt är här till slut. På riktigt. I love it!


Just nu är vi mitt uppe i en massa saker, igen! Ingen vila ingen ro. Och på fredag ska jag träffa en av mina testläsare och prata manus. Det är alltid trevligt.  Just nu firar vi att äldsta sonen kom in på sitt förstahandsval i gymnasiet och det känns riktigt skönt. Dessutom är det snart dags för två sköna avkopplande veckor i mitt andra sommarparadis. Det ser jag väldigt mycket fram emot.






Här, i solnedgång, utspelar sig slutscenen i mitt andra manus.



Och det här är en viktig plats för min huvudkaraktär i manus nummer ett.

6 kommentarer:

  1. Så där ja - peta vidare ... och sedan skicka in. Vad spännande det ska bli i din väntan och min tillsammans med dig.
    Du är en sann kämpe Anneli! Bra så!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett ständigt petande, men någon gång måste man ju vara nöjd också. Att vänta är väl inte alltid så kul, men det är en del av den skrivande världen. Det känns tryggt att vänta tillsammans.
      Kram

      Radera
  2. Sommar och petande och mängder av paradis. Du har det bra du. Jag kan hålla med dig om att det är väldigt härligt med sommar. Man är lika förvånad varje år och i synnerhet såna här soliga sommar-år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mängder av paradis hjälper när man petar och när man skriver. Och ja, jag har det bra. När det dessutom är sommar känns allt mycket lättare.

      Radera
  3. Suck, följebrev är bara såå svårt. Att skriva hela romaner är ingenting jämför med våndan att få till en enda A4 som är begriplig, informativt och fångar redaktörens intresse. Då håller jag tummarna för att din älskling når en bra slutdestination. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tumhållningen! Jag kan bara hålla med, det känns nästan svårare att skriva ett följebrev än att skriva ett helt manus. Det känns som om allt hänger på ett bra och intressant följebrev. Jag kan bara hoppas att jag har lyckats med det. Kram

      Radera