Lucia

När jag gick i första klass så var det vi som skulle gå Lucia för skolklasserna upp till sexan. På den tiden var det bara en som skulle vara Lucia och hon skulle väljas genom röstning. Jag ville inte vara Lucia alls, men gärna en liten tärna långt bak. Jag var extremt blyg och ville helst smälta in i inredningen om det gick. Jag blev vald till Lucia. Lucian fick inte sjunga men skulle läsa en dikt som skulle läras utantill. Att inte göra det fanns inte ens i min fantasi. Man gjorde det som förväntades av en. Jag var fruktansvärt nervös men det gick bra till slut, trots allt.

Jag har hört många berättelser under åren om hur man velat vara Lucia men inte blev vald. Hur hemskt det kan vara att inte bli vald. Jag har upplevt motsatsen, att bli vald men inte vilja. Överhuvudtaget var jag mycket populär under min skoltid. Mot alla odds kan jag tycka ibland. Jag var väldigt blyg men snäll och empatisk. Jag hade också ett sydländskt utseende mitt ibland alla blonda, blåögda barn som gick i min klass. Jag tror att jag upplevdes som exotisk för de kallade mig spanjorskan ibland. Inte alls elakt utan mer av att de var imponerade och ovana. Jag blev också vald till den sötaste i klassen, precis lika ovilligt som jag blev vald till Lucia. Kanske var det just det som gjorde mig intressant. Att jag själv var så ointresserad av att synas och vara i centrum. Det kunde lika gärna blivit tvärt om. Jag kunde ha blivit mobbad för samma saker som gjorde mig populär.

Jag tycker att det har blivit mycket bättre på förskolan och i skolorna när det gäller att låta barnen ha kvar sin egen personlighet. Jag hade tur som hade kompisar som tyckte om mig för den jag var samtidigt som lärare och vuxna försökte stöpa om mig till någon annan. Jag kände att det fanns vissa regler för hur man skulle vara för att passa in. Men aldrig tillsammans med mina vänner. Det är de små sakerna under livets gång som gör en till den man är. Jag är så tacksam för alla mina fantastiska vänner som jag fick växa upp med. De lät mig vara bara jag, samtidigt som de bekräftade mig på ett stilla, försiktigt sätt så att jag fick växa med en tro på att jag duger som jag är. Jag har haft sådana komisar under hela min uppväxt. De har en mycket stor del i skapandet av den som är jag just nu. Jag vill fortfarande smälta in i inredningen då och då men för det mesta är jag någon som trivs extremt bra i det liv som är mitt. Självförtroendet finns väl fortfarande en del att jobba på men självkänslan är grundmurad och orubblig.

Bilderna är lånade från nätet.