Äntligen

tog mitt skrivande fart. Efter att ha gjort lite av varje under förmiddagen, så satte jag mig ner och skrev efter att jag hämtat barn på skolan. Nästan 3000 ord blev det på manus nummer tre. Redegeringen av manus nummer två vilar fortfarande, eller snarare så pågår det tankearbete angående hur jag ska gå vidare. Jag älskar verkligen att skriva!

Nu händer det saker igen. Den där känslan när man börjar skriva och man tror att man vet hur det ska gå och så lever texten sitt eget liv. Karaktärerna tar sin egen plats och bestämmer hur de vill ha det. Fingrarna lyder och skriver. Själv är jag lika förvånad varje gång. Varifrån kommer allt. Var inom mig gömmer sig alla orden och alla berättelser och händelser.

När jag fick mitt lektörsutlåtande så fastnade jag lite. Jag visste inte och vet heller inte riktigt hur jag ska fortsätta. Då började det sprida sig tvivel i mig. Trots ett mycket positivt utlåtande så hamnade jag vid en tröskel. Tänk om jag inte kan skriva. Inte på riktigt. Tänk om jag aldrig kommer att bli utgiven. Tänk om det inte alls är det jag ska göra. Om jag bara slösar bort min tid. Det finns mycket roligt man kan göra och att jobba i ständig motvind kanske inte är ett förstahandsval. Och så kom inte alla idéer till mig som de brukar. Självförtroendet sviktade. Då går det inte att skriva. Men så satte jag mig vid de få ord jag lyckats skriva på mitt tredje manus. Och så kom de bara. Lika otvunget som de brukar. Flödet av ord tycks oändligt och det är bara tiden som sätter stopp för min framfart. Då vet jag igen. Det är skriva jag ska göra, orden finns redan inom mig. Skulle jag inte släppa ut dem då? Nu tror jag igen. Vet att jag ska ta mig hela vägen fram. Så nu kör vi!

Och dessutom så är detta mitt 1000:de inlägg. Det är häftigt!