Livskris

eller kanske dags för eftertanke.

Jag har upplevt min allra första ålderskris fast jag tror inte att det har så mycket med ålder att göra som med att se sin egen dödlighet i vitögat. Jag fyller 50 år i år och tanken är helt omöjlig att ta in. Jag är inte där i mitt sinne än på långa vägar. Det började med att vår kanin dog och så allt sorgligt som händer med alla fina människor här bland bloggarna. Sedan föll jag handlöst. Jag blev handlingsförlamad av rädsla. Rädslan att något ska hända med de som står mig närmast, det känns helt omöjligt att kunna överleva. Så min egen dödlighet. Att ha vandrat på den här jorden i mer än halva livet. Det var ju nyss som jag var ung och hela livet låg framför mig. Och tiden som rusar förbi, hur ska jag hinna med allt roligt jag vill göra.

Sedan vår tid på Mallorca har jag levt med ett lätt hjärta och allt verkade möjligt och fullkomligt underbart. Det kändes som om inget skulle kunna gå fel. Kärleken till min familj var oändlig. Inget kunde kuva min tro och mitt hopp. Refuseringarna rann av mig som vatten på en gås, det var som om jag visste att jag till slut skulle nå fram i alla fall. Det var bara min väg att vandra.

Jag vet fortfarande inte vad som hände. Först fick familjen ett besked som förändrade hela vår framtid. Det gick ändå att leva med för vi hade varandra och det är alltid viktigast. Sedan kom den långa jobbiga sjukdomen, fler refuseringar och så vår kanin som dog. Världen tycktes dränka mig i sorg. Jag bestämde mig för att bara vara en stund. Min älskade familjen bar mig. En del små saker förändrades och jag förundras över dem varje dag. Långsamt började livet återgå till det vanliga igen. Kraften kom tillbaka.

Jag är fortfarande precis den jag är oavsett vilka siffror man sätter på mitt liv. Det slutar alltid med att leva det liv man har på absolut bästa sätt. Att hitta glädje, harmoni och att leva i kärlek. Det är allt!