Äntligen

har jag fått bort min infekterade tand som min förra tandläkare inte ville dra ut, utan göra en rotfyllning i.

Min nya tandläkare kunde bara konstatera att det aldrig hade gått att rotfylla den med gott resultat. Så kan det gå. Jag känner mig så lättad efter en lång tids vånda inför det här problemet. Sa jag att jag har bytt tandläkare nu, precis som hela familjen ska göra. Japp! Den nya var helt fantastisk. Och hon vill köpa novellsamlingen som jag kommer att finnas med i när den kommer ut. : D

Annars tittar jag avundsjukt på alla som hinner med sina skrivande projekt just nu. För mig verkar det helt omöjligt att få tid med det. Men jag försöker att inte fundera så mycket över det utan istället njuta av tiden som är nu. Den är trots allt ganska kort i det stora hela.

Idag behöver jag få ta till mig lite skrivinspiration och det gör jag genom att lyssna på hur ett följebrev ska se ut. Snart ska jag ta tag i mitt eget följebrev för manus nummer två, så allt av intresse angående det är spännande att ta till sig.

Att gestalta

när man skriver har varit något som jagat mig länge nu. Redigeringen av manus nummer två har gått långsamt eftersom jag har haft svårt att komma vidare. Att gestalta är något man måste träna på. Mycket. Och ibland vet jag inte ens skillnaden på att berätta och att gestalta. För faktum är att när man berättar så gestaltar man faktiskt. Fast det man brukar mena med gestaltning är att gå djupare in i texten, låta läsaren känna upplevelsen och se den framför sig.

Nu SKA jag lära mig det här så bra det bara går. Jag hittade den här lektionen i ämnet som jag bara måste dela med mig av. Den gav mig den hjälp jag behövde just nu och en tydligare känsla för hur gestaltning ser ut. Nu är jag så redo att sätta igång. Vilken lättnad.

Lättad

Mina barn får mig alltid att le, så också i morse. Mina barn ÄR mitt hjärta. Utan dem är jag ingenting. Adam, Gry och Anders på Mix Megapol fick mig att le på min morgonpromenad. Det kändes skönt att kunna le även en dag som denna när något så tungt låg på mina axlar.

Drygt tre timmar innan rättegången skulle börja sitter jag och förbereder mig, med datorns hjälp, inför mitt vittnesmål. Jag vill vara så förberedd som det är möjligt. Då ringer telefonen. Det är från tingsrätten. Mitt vittnesmål behövs inte, de har bedömt att de har tillräckligt utan min hjälp. Lättnaden jag känner i det ögonblicket är omöjlig att beskriva. I fyra månader har detta legat på mina axlar. Så släpper tyngden och jag blir så lätt att det känns som om jag ska lyfta. Sedan får jag dåligt samvete för att jag känner mig lättad. Varför egentligen? Det känns lite som om jag smiter. Men rätten har bedömt att mitt vittnesmål är överflödigt. Då blir jag glad. Det känns betryggande att de verkar ha tillräckliga bevis. Nu är det bara att vänta på hur domen lyder. Jag håller mina tummar så hårt att det gör ont. För min väninna, som har en tung dag i dag och för att de drabbade barnen ska få en väg ur ett liv i rädsla och oro.

Frihet åt dem som frihet förtjänar!