.

.

torsdag 17 november 2011

Life lessons


Jag var tvungen att få bli lite arg för att komma vidare. Lite barnslig ilsken musik och bara att vara riktigt arg en stund kan göra underverk. Men på eftermiddagen igår satte jag mig ner och fortsatte med att redigera i mitt andra manus. Att dyka in i berättelser och ord igen, kan också göra underverk och jag började känna mig harmonisk igen. Okej, vi hamnade någon helt annanstans än vi hade önskat, men vi är ändå kvar här och vi tänker inte ge upp någonting. Never, never, ever! Vi svänger av på den nya vägen och ser vart den tar oss och vad vi kan göra och uppleva på den.


Jag har haft en helt galen dag idag. Direkt på morgonen så ringde maken som skulle lämna nästyngstingen i skolan. Sonen hade snubblat i stentrappan och slagit i tänderna och läppen. De ringde ifrån skolsystern som trodde att det behövde sys och tänderna behövde kollas upp. Hjärtat slår dubbla slag och fantasin skenar iväg i vad som kunde ha hänt. Bilen stod hemma så jag åkte snabbt och hämtade maken och småkillarna och så åkte vi till akuten. Sonen och jag satt sedan i 2 ½ timme och väntade på vår tur. Han var superduktig och klagade inte en enda gång. Dessutom fick vi tid att träna på klockan. Vi fick faktiskt en riktigt mysig stund tillsammans, bara han och jag. Otippat, men vi gjorde verkligen det bästa av situationen. När jag satt där funderade jag på livet en stund. Man kan lätt tänka sig att en olycka aldrig kommer ensam, men den fällan tänker jag inte gå i. Jag tror mer på att livet ville visa mig på vad som är viktigt. På sjukhus ser man sjuka människor. Man ser sorg, smärta och rädsla i deras ögon. Man kan inte låta bli att fundera över hur svåra problem man egentligen har. Så länge man själv och ens nära och kära är friska så finns det inget annat man  kan önska sig. Inte egentligen, allt annat man får i livet är bara bonus. När vi väl kom in till läkaren så tog det 2 minuter för honom att se att det inte behövde sys. Det var skönt. Efter det åkte vi hem och hann snabbt få i oss lite mat innan vi skulle vidare till tandläkaren. Tandläkaren såg att en bit av framtanden hade gått av, så han slipade till den för att den inte skulle vara vass. Han ville att läppen skulle läka innan de tittar närmare på hur det gick för tänderna, så det får vi göra om en vecka. Sedan tog vi oss snabbt hem för att vända ingen för ett utvecklingsamtal med nästyngstingen. Han måste vara helt slut efter alla äventyr han varit med om idag. Själv har jag fått en viktig och nyttig lektion. Jag har allt det jag behöver här hemma. Bonusarna, som jag vet kommer, får helt enkelt komma när de kommer. Med min och makens hjälp såklart, man kan ju inte få något gratis! Man måste alltid kämpa för att nå sina mål och drömmar. Och ha roligt på vägen! :D


Inspirerande människor är en fantastisk källa till kunskap och eftertänksamhet. Här är en av dem som kan få mig att både skratta och gråta (jag gråter just nu när jag precis har hört slutet på hans lektion i att leva, vilket han själv tyvärr inte gör längre).

14 kommentarer:

  1. Jag beundrar dig som kan vara så positiv mitt i allt det jobbiga. Tack och lov att det ändå gick så bra för sonen. Nu får vi bara hoppas att tänderna klarar sig.
    Jag har fortfarande problem med att kommentera. Det kommer upp info om att sidan inte svarar eftersom ett script körs och jag är tvungen att återställa sidan flera gånger innan jag ens kan scrolla ner. Vet inte vad det beror på.
    Mpnga stora kramar!

    SvaraRadera
  2. Du är så klok som kan se saker ur den positiva synvinkeln när du fortfarande är mitt uppe i det. Jag önskar att alla var begåvade med en sån livssyn... <3

    SvaraRadera
  3. Dina ord går rakt in i mig, de är så viktiga. Tänk om fler kunde tänka som du.

    SvaraRadera
  4. Å vad jag tar till mig dina ord, jag behövde dem verkligen nu! Kram

    SvaraRadera
  5. Åh, så klok du är och vad skönt att det ändå gick så bra som det gick med både tänder och läppar!

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Shit, det där hade ju verkligen kunnat gå ruskigt mycket värre! Tur i oturen, får man väl ändå säga.

    SvaraRadera
  7. Maria:
    Tack snälla du!
    Jag vägrar att lägga mig ner. Trots allt så har jag faktiskt det viktigaste som finns i livet kvar, så det är inte så svårt egentligen :)

    Vad tråkigt att du har problem med att kommentera. Själv hade jag mycket problem innan jag bytte till Google Chrome. Hoppas att det går att lösa :)

    Kramar!

    Katarina:
    Tack snälla du!
    Jag tror bara att man måste se positivt på framtiden oavsett. Dessutom har jag det käraste jag har hos mig, så det är inte så svårt egentligen :)
    Kram!

    Andra intryck:
    Det är viktigt! Det går inte att leva livet på något annat sätt. Det är för kort för något annat.

    Ulla:
    Vad skönt att mina ord kan göra nytta.
    Kramar!

    Joanna:
    Tack! Det är så mycket som kan hända ens barn så man kan inte bli annat än lycklig när det slutar så bra ändå :)
    Kram!

    Duktiga Tjejen:
    Ja usch! Det är det enda negativa med att ha barn, all jobbig oro för att det ska hända dem något! :)

    SvaraRadera
  8. Phuuuuuuu - så skönt att det gick bra men sonen din ändå:-)

    Ang. bilden med plåsterhjärtat - kommer du ihåg mitt inlägg om att jag ville uppfinna sorg- och smärtplåster? Om jag hade lyckats med att skapa sådana plåster skulle du vara en av de första som skulle få ett som du skulle kunna sätta runt om hela familjen.

    Du är fantastisk med din vilja att ta dig framåt och inte stanna upp:-)

    Många stora kramar

    SvaraRadera
  9. Åh den boken läste jag och den var grymt bra! Och sorglig...just nu läser jag The happiness project av Gretchen Rubin. Har precis börjat men har verkligen fångat mig- Det handlar också om att se det man har! Så värdefullt. Tur att det gick bra med läppen och nu håller vi tummarna för tänderna!

    SvaraRadera
  10. Tack söta du för gullig kommentar på min nyfödda blogg. Jag hoppas att den ska ge både andlig, handgriplig och skönhetsmässig inspiration om allt från skrivande till bröllop. Kommer absolut att följa din blogg också!

    SvaraRadera
  11. En stor kram till dig nu när livet verkar sätta dig i prövningar på både ena och andra sättet!

    SvaraRadera
  12. Det är nog sant att det är HUR vi hanterar problemen som är det viktiga, för kommer gör de ju, vare sig vi vill eller inte.
    Hoppas det går bra med sonens tänder!

    SvaraRadera
  13. Oj, vilken tur att det (relativt) bra i alla fall! Klart man blir nervös när man får ett sådant samtal. :-O

    Kram

    SvaraRadera
  14. Ebba:
    Ja, det är verkligen skönt. Trappor i skolor är en stor skräck för mig.
    Tack söta Ebba, ett plåster skulle kännas bra runt våra själar just nu :)
    Att stanna upp och låta livet styra är inte min grej. Man måste verkligen resa sig upp varje gång som livet ger en riktig snyting. Alltid framåt och uppåt :D
    Kramar!

    Trillingnöten:
    Jag är så glad att det gick bra med min lille älskling. Det där låter som en bok för mig :)

    Lovable:
    Nyfödda bloggar är trevliga att följa. Alla har vi ju varit där en gång :) Dessutom känns det som om du har mycket som är intressant och trevligt att läsa om hos dig. Jag önskar dig all lycka här i cyberspace och kommer att följa dig med stort intresse! :D

    Caroline:
    Tack snälla du! Prövningar är dock till för att övervinnas, så vi jobbar på det :)
    Kram!

    Åsa:
    Tack!
    Det går nog inte att bestrida att det hänger mycket på HUR vi hanterar motgångar. Hur jobbigt det än är, så tror jag att motgångar är en nödvändighet för att vi ska kunna bli bättre och visare människor. Man tar till sig, lär sig och går vidare! :D

    Västgötskan:
    Rädslan över att det ska hända barnen något är den värsta som finns. Sedan realiseras rädslan och man kan bara vara tacksam över att det inte blev värre.
    Kram!

    SvaraRadera