Författardrömmar

Jag har så länge jag kan minnas velat skriva en roman. Jag har skrivit mycket när jag var liten och har sedan fortsatt med lite olika intervaller. Ofta har ju intresset funnits på annat håll. Försöken har varit många men jag har aldrig lyckats få till rätt historia eller rätt känsla. Jag har skrivit men inte fått till äktheten. Jag vill att det ska kännas verkligt. Jag vill att man ska tro på det jag skriver. Så till slut gav jag upp. Jag började syssla med annat och skaffade min underbara familj. Jag var lycklig men ändå. Något fattades. Det kändes som om det var något jag borde göra.

Så förra året bodde vi i ett år på Mallorca. Något hände där. Min hjärna började tänka nya tankar. Jag kunde andas lättare, jag kände mig fri och harmonisk. Måstena släppte sitt grepp om mig och jag kunde tänka friare. Livet var härligt.

En morgon när jag stod i duschen kom den bara. Utan förvarning. Första meningen. Ingen början, ingen mitt och absolut inget slut. Men jag satte mig vid datorn satte på mig hörlurarna med musik på och började skriva. Det kom som ett vattenfall. Jag har absolut ingen aning om varifrån det kom men det kändes som ett helt livs lagring och förberedelser bara välde fram ur min hjärna. Jag hade hittat verktyget. Jag hade hittat mitt sätt att skriva. Sammarbetet mellan min hjärna och musiken var mitt sätt att skriva. Det var där jag hittade den äkta historien.

När jag kom hem i juni var det inte lika lätt att skriva längre. Alla måsten tränger sig på igen. Men jag kämpar emot. Den ska bli helt färdig. Jag vill ju skriva. Helst hela tiden. Snart är den färdig.

Det här är utsikten från vår balkong på Mallorca.