gjorde mig vaken trots att jag var supertrött i morse. Vad gjorde min hjärna så tidigt på morgonen egentligen. Ingen annan del av kroppen var redo för att vakna. Jo, den hade börjat fundera över omslagsbild på första manuset. Det var en bra idé, det ska jag erkänna, men varför så tidigt och under den tid som jag annars sover som bäst. Nu är tanken igång i alla fall. Jag vet hur jag vill att min framsida ska se ut och jag tänker jobba lite med den om det blir dags för egenutgivning.
Joannas mod och tro på sin egen förmåga, har hjälpt till att starta den tanken. Att faktiskt göra sitt eget omslag. Den tanken hade aldrig korsat mitt sinne innan hon helt sonika gjorde ett fantastiskt omslag till sin bok själv. Kanske fungerar det inte alls för mig, men jag tänker försöka i alla fall. Början gick väl sådär, när jag tog mig an Photoshop för ändamålet. Tålamodet var inte på topp idag, och tålamod måste man ha när man ska mixtra med bilder där. Vi har tränat ett och annat inte så barnvänligt ord här i arbetsrummet idag kan man väl lugnt säga. Så jag har egentligen inte kommit någonstans än, men är det något jag är så är det envis, så jag tar nya tag imorgon igen. Många gånger har jag suttit med till synes omöjliga uppgifter framför mig. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att ge upp om det är något jag verkligen vill lösa. Så jag ger mig inte innan jag kommit längst ner i botten bland smulor av möjligheter, som jag sedan, ibland mycket mödosamt, bygger ihop till en färdig lösning. Att ge upp är liksom inte min grej.
Den absolut mest mödosamma och viktigaste av dem, var när jag vid 40+ fick veta att jag hade en annan pappa än mina syskon. Jag var ju helt enkelt tvungen att hitta honom. För mig fanns inget annat. Ytterst få saker fick jag veta, på min väg att hitta honom. Att han ursprungligen var från Ungern, staden och området han bodde i på 60-talet, att han spelade gitarr, att hans intressen var fotografering och sport. Inget namn utan bara ett smeknamn. That´s it! Nål i en höstack var bara förnamnet. Inte ens släktforskaren trodde på att det var möjligt att hitta honom med så lite information. Själv började jag söka under varje liten sten och i varje möjlighet som jag överhuvudtaget kunde komma på. Och hittade honom :D Trots det så fick jag aldrig träffa honom, eftersom han dog redan när jag var 16 år, alltså många år tidigare. Han fick aldrig veta att jag fanns. Nu träffar jag hans andra två barn, mina halvsyskon, regelbundet. Jag har genom dem fått veta vem han var. Jag har fått se bilder och filmer på honom. Jag vet att han var en god människa som skulle ha velat veta att jag fanns. Tack vare hans änka, som även hon har tagit oss, vår familj, till sitt hjärta. Hon ser honom i mig och inget kan göra mig stoltare. Jag hittade mina rötter och en bit av mig själv, som jag hade saknat i många år. Jag kände tidigt i livet på mig att jag inte riktigt hörde hemma där jag hade hamnat. Men jag hittade vad som saknades. Jag hittade en av de viktigaste pusselbitarna i mitt liv. Det är värt allt sökande och den mödosamma vägen dit. Min pappas närhet har jag känt runt mig i många år nu, så jag tror faktiskt att han vet nu, trots allt.
