Jellicoe Road

Jag har läst Jellico Road av Melina Marchetta (X-Publishing).

Baksidestexten ser ut så här:
"Som elvaåring överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Många år senare hinner historien ikapp henne. Samtidigt väcks gamla konflikter till liv på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.

Jellicoe Road är en lika vacker som skakande skildring av två generationers vänskapsband, mörka hemligheter och hjärtslitande tragedier. Ett finmaskigt nät som spänner över tid och rum. Parallellt med att Taylor tvingas konfronteras med sitt livs största utmaningar, visar sig ett manuskript innehålla nyckeln till det förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden på något sätt sammanflätade med Taylors? "

Den har blivit otroligt rosad både här och där och förväntningarna var stora när jag började läsa den. Det är på så många plan en helt fantastisk berättelse att den kommer att hamna väldigt högt upp på min favoritlista av böcker som jag har läst. Fast precis som många andra sagt förut, så tar det lång tid innan man börjar hänga med på riktigt. Jag hade läst halva boken innan berättelsen började falla på plats, så ha tålamod. För när man har kommit dit, så är det en otroligt spännande och helt underbar berättelse.

Boken börjar så här:
"Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem. Det skedde på Jellicoe Road. Den vackraste väg jag någonsin sett, där trädkronornas skimrande lövverk bildade ett tak över våra huvuden, som en tunnel till Shangri-La."

Bokmässans skörd

blev precis som väntat riktigt bra.

Jag fick känna på de där tunga kassarna när bok lades på bok i den finare påsen efter den andra. Nu byggs även min oändliga hög med böcker som jag redan har här hemma på . Hösten är räddad. Och nästa, och nästa och nästa!

Sedan har jag jobbat med mitt första manus och just nu befinner jag mig i något slags eufori där jag glömt både tid och rum. Tur att jag har en sådan förstående familj.

Facebook och jag

ska till slut försöka bli vänner, för det är något jag faktiskt har försökt hålla mig ifrån och jag har klarat det hyfsat bra om jag får säga det själv. För tid, det är något som jag har alldeles för lite av just nu. Den tid som jag har över vill jag ägna åt skrivandet och familjen. Men det går ju helt enkelt inte att hålla emot utvecklingen, tänk om jag skulle tänkt likadant när telefonen kom, eller mobiltelefonen. Allt tar tid och man får göra det bästa man kan med den man har. Just nu känns facebook som en helt ny spännande och oupptäckt värld som jag håller på att upptäcka. Långsamt men säkert!



Nu har jag fortfarande twitter kvar. Men en sak i taget.

Min bokmässa 2012

var en alltigenom magisk upplevelse! För mig är det en mängd gyllene pärlor som jag långsamt trär upp på en tråd när jag tänker på alla de upplevelser jag haft. Ett fantastiskt värdefullt pärlband som jag alltid kommer att ha med mig.

Jag har sett fler kändisar än jag kan räkna upp och jag har pratat med människor jag längtat länge efter att få träffa. Jag har köpt böcker, både signerade och osignerade. Jag har lyssnat på författarsamtal och föredrag. Jag har insupit atmosfär och njutit fullt ut. Jag har sett annat, men tänker blunda för sådant en liten stund till. Det här året, min första bokmässa lämnade mig med den varmaste känslan som är möjlig att ha och med det största leendet på läpparna och varm lycka ända in i själen.

Det andra nämns både här och där, i Aftonbladet skriver man om att "Den självupptagna komedin är över." I den världen där allt det tråkiga finns, allt det som kan följa med berömmelse och kändisskap. Och kanske är det just så för någon eller rent av några. Själv tycker jag bara att det är beklämmande när vuxna människor beter sig märkligt och omoget. När kändisskap är viktigare än vänskap. När det är viktigare att synas med NÅGON än att föra samtal med någon som betyder något för en. Pernilla Alm skriver idag om svansen, den svans som inte alls bara finns på en bokmässa utan på de flesta platser i samhället. Vem har inte upplevt den på både skolor, arbetsplatser och till och med bland vänner. Själv tycker jag att vi människor och särskilt vi kvinnor, borde hålla ihop och hjälpa varandra framåt istället. Alltid! Därför gillar jag verkligen tanken på den muff som Simona nämner i en kommentar hos Pernilla. En rosa mjuk, fluffig, varm och välvillig rattmuff som vi omsluter varandra med.

Nog om allt detta. Bokmässan ska alltid få vara bara magisk och helt underbar för mig.

Egenutgivarna var en given plats för mig att hänga mycket på. Vilka kvinnor. Vilket driv.

Fantastiska Joanna Björkqvist, som jag äntligen fick äran att träffa i verkliga livet.

Och Amanda Hellberg som faktiskt var den som utan att veta det själv, med en kommentar hos mig för länge sedan, gav mig självförtroendet att våga skicka in till förlag. Den som skriver och ännu inte hänger hos henne missar väldigt mycket. Så häng där!

Och många, många fler som jag inte ens kom mig för att fotografera i mitt euforiska tillstånd.

Efter en dag på bokmässan var jag så fylld intryck och fötter som verkligen behövde vila, så gick jag iväg för att äta och vila på mitt underbara hotellrum på Mornington Stravaganza hotell, min glänta i vardagen och i mitt bokmässerus, som blev min lugna oas. En plats att smälta intryck på och att få njuta ännu lite till i lugn och ro. En plats som jag varmt rekommenderar när man är i Göteborg.

Sedan på kvällen drog jag vidare till Park hotell som jag hört var platsen att avsluta bokmässedagen med. Helt ensam och utan några förväntningar eller förutfattade meningar flöt jag in i en lokal som långsamt började fyllas med allsköns människor. Där kunde man ju känt sig helt lost i mitt läge, men jag hade tur som såg underbara Susanne Boll som var så fantastiskt snäll och bjöd in mig att sitta vid bordet där hon satt med sina författarkollegor. Efter det hade jag en helt övernaturlig upplevelse. En helt fantastisk kväll där frotterade jag mig med fler kändisar än jag ens kan komma ihåg. Hade trevliga samtal och fick uppleva några mycket inspirerande timmar. Efter ett tag kände jag mig helt överväldigad av så många upplevelser, så många kändisar och så många samtal att jag bara var tvungen att gå hem till min oas igen. Smälta och efteruppleva. Det var en vacker kväll att få vandra på avenyn på.

Efter en god natt fick jag en underbar frukost som jag åt tillsammans med Janne Schaffer, ja vi satt ju inte vid samma bord direkt, men ändå!

Efter det lämnade jag hotellet för lite shopping. Topshop och Zara hade en hel del som jag behövde. Därefter var det dags att åka tåg hem igen. Hem till min underbara familj som alltid gör återvändandet till en härlig fest. Jag är fortfarande trött och fortfarande fullkomligt lycklig och överväldigad på det mest positiva sätt när jag tänker på min bokmässa 2012. Min första men definitivt inte den sista.

Hemma igen

och gårdagens känsla har följt med mig hela vägen. Nu hade jag tänkt sammanfatta min första bokmässa, men när jag började tänka på hur jag skulle göra det så insåg jag att det blev alldeles för stort och mycket som skulle vara med, så det får vänta till i morgon. Nu vill jag vara tillsammans med familjen för hur fantastiskt och underbart det än har varit, så har jag längtat oändligt mycket efter dem. Jag är i stort behov av mysiga kramar just nu. Därför avslutar jag detta inlägg med musik som visar dagens känsla och återkommer i morgon.

Yr av intryck

vad annat kan man vara efter en helt underbar dag, sprängfylld av fantastiska upplevelser, på bokmässan och efterföljande helt underbara kväll på Park hotell.

Och jädrar vad jag har haft roligt. Nu njuter jag ännu en stund på mitt hotellrum, sedan dags att sova. Det kommer jag att göra med ett stort, ett extremt stort leende på läpparna. Det här upplever man bara en gång i sitt liv. Sin allra första bokmässan. Och vilken första gång det blev!

I morgon bokmässan

för mig. Idag har jag förberett mig inför resan och mässan. Nu har jag lite mer koll på vad jag vill hinna göra där, det känns bra. Jag har shoppat lite idag och oj vad det var roligt, jag fick tag på några riktigt trevliga saker. Yngstingen kräktes igår kväll och hade hög feber och jag började känna oro inför resandet. Men efter att ha sovit och varit hemma från skolan idag verkar han må mycket bättre igen. Skönt för mammahjärtat. Jag är såååå taggad inför morgondagen och hoppas få träffa många härliga och inspirerande människor. Och köpa böcker! Och insupa atmosfär! Underbart! Sa jag att det är första gången för mig på bokmässan. : )

Men det är också fredag. Idag har jag hittat ett mycket passande dansklipp. The dancing reader. Precis så där kan det verkligen kännas att läsa en bra bok. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Ok

de flesta bokmässebesökare verkar förskräckligt upptagna, jag förstår inte varför : ) Jag får väl hoppas på att hitta någon vänlig själ på plats som kan inviga mig i bokmässeminglets konster. För nu har jag bokat om tåget och bokat ett hotellrum på avenyn. Jag ska resa iväg ifrån min familj och stanna borta över natten och det minns jag inte ens när jag gjorde sist. Mamma Mu ska ut på äventyr! : )

Jag tittade för första gången på programmet till bokmässan och jeeeze hur lite jag har fattat vad som pågår där. Hur ska man hinna, hur ska det gå? Och framför allt hur ska man kunna välja? Jag skriver upp de mest intressanta för mig, men det är ändå helt omöjligt att hinna med allt. Jag kommer att få springa omkring som en stressad hamster, så träningskläder känns faktiskt mest logiskt just nu.

Eftersom jag nu måste packa mer än jag tänkt, så har jag inte hunnit jobba så mycket med mitt manus som jag önskat. Men med förberedelserna inför bokmässan som är så superkul och spännande,  så gör det mig inget alls. Mitt manus finns kvar här hemma. Och i min dator som jag har med mig. Och på sticket. Dessutom finns det som jag pysslar med nu i manuset utanför själva berättelsen.

Bokmässenovisen är i behov av hjälp

angående kvällsaktiviteter under lördagskvällen.

Tanken för mig var att jag skulle åka hem med tåget på kvällen direkt, dels för att vi var upptagna på söndagen vilket vi inte är längre och dels för att jag inte visste vad jag skulle göra på kvällen för mig själv. Nu har jag läst på flera bloggar om olika typer av kvällsmingel, vilket självklart låter väldigt spännande.

Bland annat har jag hört att det pågår saker på Park, var det nu är? Så nu undrar jag, vad ska ni göra och behöver man någon typ av inbjudan till de här tillställningarna. Och framför allt hur hamnar man där och är det något som man bara måste vara med på?

Lycklig och lättad

är känslan för dagen.

Redan i morse så kändes allt så mycket bättre och nu har jag dessutom kommit igenom redigeringen av mitt första manus. Ungefär 2000 nygamla ord har landat i det manuset. Ord som från början skrevs för mitt andra manus. Det är inte första gången som delar av min text hoppar mellan mina manus. Det är ganska häftigt eftersom innehållet i dem inte alls har något med varandra att göra, men något säger det i alla fall om mitt skrivande.

Inget kan förstöra känslan, inte ens att jag har tappat bort annan viktig text som skulle användas i mitt manus.  Jag tror att jag kan göra om det mesta av den även om det kommer att ta lite tid. Nu längtar jag till i morgon så att jag får fortsätta.

Dagen till ära får vi höra The Writer´s rap med författaren Erin Dealey.

Ännu en dag till ända

och kylan som intagit södra Sverige känns obehagligt påträngande när den kommer redan nu. Höstbluesen håller sig kvar hos mig men förkylningen börjar avta. Jag har börjat träna idag igen och det kändes väldigt skönt. Jag har en massa saker att förbereda inför bokmässan, men jag har ingen kraft att göra dem alla.

Nej, det duger inte det här. Jag måste bara hitta kraften igen. Jag ska ju till bokmässan för tusan och det ser jag enormt mycket fram emot. Dags för min ultimata peppmusik. Här ska jagas bort sura miner och tunga känslor och det finns bara ett sätt att göra det på i det här läget.



Mitt redigerande går sakta framåt och imorgon tror jag att jag kommer att vara igenom hela manuset. Sedan har jag det där nya som ska in, som kräver ytterligare lite arbete och sedan ska det läsas igenom ännu en gång.

Här svarar författaren Michael Morpurgo på de fem vanligaste frågorna han får. Väldigt intressant och mycket att känna igen.

Betvingade

Jag har läst Betvingade av Simona Ahrnstedt. Jag fick den stora äran att få närvara vid releasepartyt för den här boken och det var en helt underbar tillställning, som jag fortfarande ler vid minnet av.

Baksidestexten ser ut såhär:

"Östergötland 1349

I en tid där inget är säkert och en kvinnas heder hänger på hennes oskuld går stormannadottern Illiana Henriksdotter till en skogstjärn för att bada då hon blir överfallen och bortförd.

Markus Järv, ökänd riddare och kungens närmaste man, väntar på en utsedd kvinna som ska göra honom sällskap för natten när hans unge soldat kommer med helt fel person. Inte bara är kvinnan framför honom mager och blek han märker också snabbt att hon kommer från en fin familj. Han bestämmer sig för att rida tillbaka med henne men under färden stöter de på Illianas bröder och en olyckshändelse gör att en av bröderna dör.

Från och med den stunden kommer maktspel, intriger och kunglig diplomati att för alltid bestämma över Illianas och Markus liv. "

Jag har som jag sagt tidigare aldrig läst romance förut, inte förrän jag hittade Simonas böcker och sedan också Frida Skybäcks. Nu är jag fast, i alla fall i den svenska romance världen. Jag tycker väldigt mycket om historia och särskilt när man använder sig av karaktärer från verkliga livet i böcker. Simonas Betvingade är precis en sådan berättelse och spänningen är olidlig. Själv läste jag slutet i natt och kunde inte lägga ifrån mig boken. På många sätt är det en klassisk kärlekshistoria med diverse hinder. Samtidigt är den så mycket mer och ja, det hettar till ordentligt då och då. Det är verkligen fantastiskt att få befinna sig i en helt annan tid och en helt annan värld än den vi lever i nu. Det svindlar en aning ibland, när man tänker på hur livet har sett ut för människor under tidens gång. Men kärleken, den verkar ha sett ut på samma sätt alltid, oavsett hur hårt livet har varit. I alla fall hoppas jag det. Nu väntar jag bara med stor spänning på Simonas nästa bok. Jag hoppas att den inte dröjer allt för länge.

Boken börjar så här, om jag bortser från prologen som är ett brev:
"För sanningen - vilken Illiana Henriksdotter var väl medveten om - var att hon inte hade så många att välja mellan. Fästmän alltså."